Kategori: Berättelser ur livet

Lindarnas överdåd, har det någonsin varit som detta år? I middagssolen exploderar lindknopparna flockvis, i trädkronorna försvinner bladen under och bakom blommorna. Ingen kan vara lika stark som en briserande lindknopp. Allt är ljusgrönt och luften dallrar av ljusgrönhet och himlens blåa får svårt att värja sig. Är inte den sanna himlen lindblomsgrön?

Men det är kvällarna och nätterna som är lindens sanna tider. Det är då när solhettan krupit undan som dofterna vecklar upp sina svindlande höga tält, lindrusets boningar. Sådana här kvällar behövs inga andra droger än lindblommans tunga sötma. Miki och jag går under träden och träden är lindar och vi är inne i doftmolnet och om och om tänker jag: imorgon ska jag sova bort en timme eller två av eftermiddagen för att ha mer kraft för natten och den tidiga morgonen, men varje gång luras jag av sysslorna och arbetet. Men imorgon…

Och in genom fönstret rullar nu dofterna ur mörkret och balkongrummet är till bredden fyllt med sötma och sötman lockar oss ut i parken in under träden. Denna berusning! Denna förvillelse! Detta heliga liv!

Här råder nu månaden lipanj.

Kvällen väller in genom det vidöppna fönstret och byggnaderna står varma mot himlen. Jag försöker göra något eller ja, jag gör något. Mitt osystematiska system består i att jag flätar de olika arbetsuppgifterna i varandra. Vad är mest bråttom i denna stund? Och nästa? Flätan som växer fram består till en del av genomläsning och rättning av studenternas översättningar av en text om slottet Tikveš långt borta i Baranja. Det är den just nu mest brådskande tampen för samtidigt – i en bifläta – sätter jag ihop en översikt över intressanta uttryck. Värt att lägga märke till är kanske att jag inte förstår originaltexten in i detaljerna och tonen, men detta att inte förstå är något jag är väldigt hemma i. Hur förskräckt skulle jag inte bli om jag plötsligt förstod allt! Den andra tampen är en brådskande recension av en diktsamling, men den måste jag nog repa upp och göra om, alltför många knutar och underligheter! En tredje tamp består av min korrekturläsning av en skenbart oändlig (57 kartice) text om cykling i Kroatien – den är det bråttom med, haha. Ja, och en fjärde tamp handlar om en genomgång av ett masterarbete om översättningsproblem mellan svenska och kroatiska i vetenskapliga texter. Jag väver och flätar och flyttar fokus än hit än dit och genom fönstret strömmar lindarnas sötmetunga andedräkt. Mitt arbetande rör sig framåt med en seg hastighet som bestäms av det möjliga, ja, lite slirar det nog mot det omöjliga, men bara lite. Och nu minns jag att jag också borde sätta ihop en slutversion av översättningen av barnbokstexten ”Konjić sa zlatnim sedlom” – ”Den lilla hästen med den gyllene sadeln”. Får jag panik? Nej, jag rör mig framåt i andningens och det möjligas takt. Inte slutar jag andas. Framåt. Och på golvet ligger den lilla hästen med eller utan sin guldsadel. Guldhästen med silversadeln. Och livet levs säkert också någon annanstans. Miki skäller plötsligt på osynliga – men fullt hörbara – hundar.

”I skydd av mörkret”, tänker jag ofta och jag vet att ljuset är det farliga eller i alla fall att det kan vara det. (Bilden här återger lindarnas ljusmörker.)

Jag märker allt tydligare att tiden runt Londis död är bestrålad av ett förfärande ljus. Det märkliga är att ljuset inte bara stirrar på dödsdagen, dödskvällen och dagarna som följde. Det letar sig dagar, veckor kanske månader bakåt och bränner eller fryser bort lugnet och det som hade kunnat vara minnets frid. Mattköpet i Tepih-Land, färden upp till veterinären på berget för den ganska obetydliga ögonåkomman, glashästen på hyllan som minner om en students väl genomförda examensarbete. Dessa händelser och ting bland många andra har i efterhand invaderats av den förfärliga förlusten. Den äter sig in i tiden då Londi ännu levde här. Ett obarmhärtigt ljus lyser över flera månader, kanske ett halvår av mitt liv. Den belysta tiden är en frånvaro och en stor skräck, som jag om och om igen försöker undfly. Jag tittar och inser, ser inåt, att jag förlorat den bästa, den käraste varelsen på ett fruktansvärt sätt. Och jag längtar efter mörkrets skydd. Härom natten drömde jag om Londi. Hon hade Mikis röda halsband om halsen, det han nästan aldrig har på sig eftersom han har sin ”ormica”, sin sele. Hon hade det röda halsbandet på sig och hon såg ut precis som vanligt och det var juni som nu och lindarna doftade och jag tänkte något om den kroatiska månaden lipanj, lindens månad. Och jag var en stund i mörkrets skydd.

Ha, nu spelar vi fyrhändigt, Eva och jag! Miki vaktar under bordet. Det här är några stänk från vår dag på stan eller här i vår utkant.

Cooltura har fått paraplyer, röda, gula och blå.

Britanski Trg lever sitt sekelskiftesliv – nu gissar ni vilket sekel och vilket skifte!

Rast innan vi går in i tunneln under Grič.

Genom tunneln; det är inte vi som cyklar.

Och hemma har vi mångård över taken (fast gården har krympt).

Dagen har varit jag vet inte hur, eller ja, ganska långsam på mer än ett sätt. Jag har försökt arbeta mig fram, stretat och strävat, men egentligen bara känt tyngden, inga resultat. Uppförsbacke med klister under skosulorna. Jag borde, jag hade bort, men hann inte för nu har dagen vikit ihop sig och natten tar vid och natten lockar till vila och sömn. Jag sover så gränslöst gott. Kanske är den goda sömnen min främsta begåvning, min följeslagare, min stumma trogna följeslagare. Men så finns ju också Miki och jag bad honom alldeles nyss om en dekorativ och tankfull pose. Och han bjöd på det här. Bättre kan jag inte önska eller begära. Godnatt! Jag sover redan. Vem skriver?