”I skydd av mörkret”, tänker jag ofta och jag vet att ljuset är det farliga eller i alla fall att det kan vara det. (Bilden här återger lindarnas ljusmörker.)
Jag märker allt tydligare att tiden runt Londis död är bestrålad av ett förfärande ljus. Det märkliga är att ljuset inte bara stirrar på dödsdagen, dödskvällen och dagarna som följde. Det letar sig dagar, veckor kanske månader bakåt och bränner eller fryser bort lugnet och det som hade kunnat vara minnets frid. Mattköpet i Tepih-Land, färden upp till veterinären på berget för den ganska obetydliga ögonåkomman, glashästen på hyllan som minner om en students väl genomförda examensarbete. Dessa händelser och ting bland många andra har i efterhand invaderats av den förfärliga förlusten. Den äter sig in i tiden då Londi ännu levde här. Ett obarmhärtigt ljus lyser över flera månader, kanske ett halvår av mitt liv. Den belysta tiden är en frånvaro och en stor skräck, som jag om och om igen försöker undfly. Jag tittar och inser, ser inåt, att jag förlorat den bästa, den käraste varelsen på ett fruktansvärt sätt. Och jag längtar efter mörkrets skydd. Härom natten drömde jag om Londi. Hon hade Mikis röda halsband om halsen, det han nästan aldrig har på sig eftersom han har sin ”ormica”, sin sele. Hon hade det röda halsbandet på sig och hon såg ut precis som vanligt och det var juni som nu och lindarna doftade och jag tänkte något om den kroatiska månaden lipanj, lindens månad. Och jag var en stund i mörkrets skydd.