Kvällen är ljum och in genom fönstret strömmar lindblomstrolldomen. Nyss var Miki och jag nere parken och jag tog den där moderniteten som kallas ”doftfoto” – kanske har det inte nått alla än.
Under doftfotot läser jag en makalöst krystad beskrivning eller recension av serien ”Liv och Horace i Europa – den nya resan”. Skribenten heter Elsa Westerstad och tidningen som härbärgerar dessa rader heter Svenska Dagbladet.
Texten börjar så här:
När Horace Engdahl blev invald som ledamot i Svenska Akademien 1997 fick han utstå så fräna påhopp att Lars Forssell rådde honom att börja dagen med att svälja en groda. Då kunde det inte bli så mycket värre.
Jaja. Men sedan skenar texten iväg:
Aldrig hade väl Forssell kunnat ana att en kulturprofil som ska ha utsatt kvinnor för systematiska sexuella övergrepp under flera decennier, skulle kasta in Akademien i sin djupaste förtroendekris någonsin.
En förtroendekris som också är Horace Engdahls. En nära vän till kulturprofilen, som så sent som förra året framhöll honom som livsstilsförebild.
Därpå tar hon ett splainande grepp om läsarnas nackar och fyrar av:
Associationerna går till Akademiens lägenhet i Paris, dit den så kallade kulturprofilen ska ha fört kvinnor och begått fruktansvärda övergrepp.
Vems associationer, tänker jag matt. Sedan rusar texten mot sin kulmen, där vi får veta varför hela serien är totalt värdelös:
När Liv och Horace springer runt som förtjusta små barn i Niki de Saint Phalles skulpturpark i Toscana, kliver in i den jättelika kvinnoskulpturen "Kejsarinnan", rakt upp i hennes stora byst, och Horace blickar ut över sovrummet med orden "Ah, magnifikt, ja här kan man nog hitta på ett och annat", är eftersmaken minst sagt besk.
Nej, inget skojande i skulpturen minsann! Fy då! Och så rullar associationerna iväg till en viss lägenheten igen, men exakt samma ord, ett stilistiskt grepp, kantänka!
Sedan babblar vår Elsa om Akademiens ”varumärke” (detta förhatliga ord!), som fått sig en törn. Ack!
Och för att ingen ska tro att Elsa inte gillar bildning informerar hon oss så här:
Bildningsresan är en fin tradition som behövs nu mer än någonsin i detta land.
Nånå. Och effektfullt fortsätter hon sedan:
Därför är det så synd att det står en elefant i rummet. För elefanten själv hjälper det nog inte med att svälja en groda.
Som ni ser är grodan ett tema som nog vill peka på att hela texten är en groda.