Så har jag då äntligen lyckats med konststycket att sova middag riktigt länge, kanske nästan två timmar. Nej, det är inte sova som är svårt utan att hitta tid för sovande så där mitt på eftermiddagen mitt i veckan. Nu undrar kanske någon varför jag är så ivrig med att sova på dagen. Jag svarar: jag vill kunna använda nattsvalkan till en riktigt lång promenad med Miki. Vi har avtalat möte med Đurđica och Hajdi klockan elva i den stora parken för en hundlekstund och sedan får vi se vart vi går, men långt ska det bli.
Nyss var vi ute på en kort runda under lindarna som hällde sin varma sötma över oss. Nu inväntar vi en senare stund i vårt balkongrum. Rösterna från ”parken” strömmar in till oss genom det öppna fönstret. Jag svettas lite, men bara lite och Miki vilar efter några varv med bollarna upp och ner över möblerna. Jag tänker på en förändring som inträtt ganska nyligen. När jag sover drömmer jag ofta ganska tydliga drömmar om Londi. Under det första året efter hennes död drömde jag nästan aldrig om henne och om jag gjorde det, så var det drömmar av panik, skräck och hjärtslitande förlust. Nej, jag har inte slutat sörja henne, det är inte det, men jag kan drömma om henne på ett sätt som innehåller små historier där vi går till olika platser, ibland stöter vi på hinder eller råkar ut för svårigheter, men vi går tillsammans. Ibland är de här drömmarna minnen, ibland är de nya händelser. Det jag drömde nu under middagssömnen var en sådan här ny händelse. Vi gick uppför en trätrappa som smalnade. Det var inte helt lätt för Londi att ta sig upp, men vi klarade det och nådde ett slags avsats och så tittade vi ner över ett stort rum med rödbrokiga mattor. Jag är glad, nej, det är jag väl inte, jag är tacksam, kanske kan jag använda det ordet, jag är tacksam över att jag nu kan träffa Londi ibland på den andra sidan. Nej, det går inte utan smärta och tänker jag för mycket så rasar hela världen ihop för mig. Ingenting kommer någonsin att bli som då hon levde. Ja, jag har Miki här, men Miki är Miki och Londi är Londi och livet kommer med förluster till oss alla. Det är det enda säkra. Och det vet vi alla.