Kategori: Berättelser ur livet

Idag gick jag längs en gata jag aldrig har följt förut – tidigare har jag bara druckit kaffe i en bar alldeles i början av gatan. Imorse gick Miki och jag längs ulica kneza Ljudevita Posavskog hela vägen ända till Banjavčićeva, där vi hade vårt mål, men detta mål låter jag sväva bort i det osagda. I stället vill jag visa er ett märkligt mörkbrunt trähus byggt av tunga timmerstockar, kanske knuttimrat, minns inte, och bilden jag tog är inte tillräckligt bra.

Men jag kan förstås gå tillbaka och titta närmare eller så kan jag fråga någon som vet. Och huset är kanske inte så märkligt i sig utan det som gör det speciellt är att alla de omkringstående husen är från en annan tid och av helt andra material och med helt andra former.

Jag tog bilden mest för att jag visste att jag inte skulle minnas även om jag stannade och tittade på det en stund på tillbakavägen. Minnet hör till det opålitligaste jag vet, kanske finns det inte ens, det där som vi kallar minnet, inte på det sätt som vi kommit överens om att tro i alla fall. Minnet är ett såll, som vi låtsas är en skål.

Ibland berättar bilder jag tagit historier jag inte känner till. Den här från en kväll i byn Hostivař strax utanför Prag ser för mig nu ut som ett porträtt, som existensen i ett obevakat kanske lite lekfullt ögonblick tagit av sig själv. Nej, existensen är inte jag och inte du heller.

Jag känner en häpen glad förskräckelse när jag tittar in i bilden och ändå vet jag att strax intill det som avbildas rusar Miki omkring i vilda snäva cirklar och jonglerar med uppgrävda benbitar och vid bordet som inte syns men är nära sitter Peter och de andra människorna och pratar och dricker öl.

Den snurrande trädstammen, den alldeles för ljusa kvällshimlen, den halvt bortvända stolen som någon verkar sitta i, det där som kanske är en båt, men allra mest växthuset ser ut som ett framtida minne, ett minne som jorden kommer att stilla glädja sig åt om kanske tusen år.

Nästan varje gång när jag kommer upp från en simtur i Bundek förvånas jag över hur långt jag ser mellan träden – mellan platanerna och popplarna och tallarna. Jag ser över Sava, över staden och bort till Medvednica. Och det märkligaste är hur tydligt jag ser domkyrkotornen.

Bilderna jag tar klarar aldrig att visa hur väl jag ser dessa båda torn. Min blick liksom drar dem genom luften och in bland träden i dungarna runt Bundek. Eller så är luften extra tunn just mellan tornen och mig.

Utifrån denna – återkommande – upplevelse går det att tänka vindlande tankar kring avstånden, den mänskliga synen och de bilder som kan projiceras på den inre huvudduken.

Det är morgon igen, men natten som gick kom inte med mycket svalka, så den varma augustinatten glider in i morgonen sömlöst (nahtlos).

Luften verkar ännu bära ekon från kvällens och nattens röster från bänkarna i parken under fönstret, från Royal, från Simpa. Eftermiddagen dränktes i sömn och slöande på soffan och sängen. Tittar man noga så ser man att den bolognesiska kalendern fortfarande visar på ”loi” (juli), vem orkar vända på bladen?

Den första kvällsrundan blev svettig och fick kortas ner till något symboliskt, som med nöd kunde kallas ”promenad”.

Och nu växer dagen igen och den kommer att bygga upp ännu en sådan där stillastående värmenatt med böjda liksom smältande ljuspunkter vårdslöst upphängda på himlapällen.

Igår var det söndag och marknad på Britanski trg och Miki och jag for dit, eftersom jag ville leta efter en småsak där, en rem eller ett vackrare snöre att fästa en liten terrakottafigur vid. Redan när vi kom var det alldeles för varmt och inte kunde vi vrida tiden tillbaka, inte ens en timme, tänk! Jag rev runt lite i smyckeshögarna och lät några av försäljarna hjälpa mig att leta efter det bästa snöret, men inget var tillräckligt bra och solfjädrarna gick varma och Miki hoppade efter duvorna. Jag gav upp och vi gick i stället ett stycke längs Ilica. Längs Ilica, denna långa vindlande flodslinga, kan man vallfärda och helgedomarna längs gatan är alla de små bakgårdarna, bakfickorna och gömslena. Här skulle man kunna tillbringa en sommar eller en oktober. Den här gången upptäckte jag den här:

Och jag tänkte mig mig själv där uppe på den härliga träbalkongen. Kastanjerna sträckte sina händer mot himlen. Att leva och bo.

Vi kom till en spårvagnshållplats och stektes en stund där under den nakna solen, men så kom vagnen och vi for hem. Strax efter att vi nått vår gata skickade Vesna ett meddelande om att hon tänkte åka till Jarun och bada. Ville vi med? Ja, det ville vi och efter att ha stoppat i oss några matbitar gick vi och ställde oss utanför kinarestaurangen, där Vesna pockade upp oss. Eftermiddagen blev till en underbar säl- eller valrosstillvaro på den inofficiella hundstranden under popplar och pilar och andra träd vid Jarun. Vi människor badade lika ofta som vi inte badade och Miki låg krushårig i vattenbrynet utan att doppa mer än framtassarna. Han höll uppsikt över änderna.