Kategori: Berättelser ur livet

Den här eftermiddagen gick Miki och jag en runda som vi ganska sällan går, desto oftare gick jag den med Londi, särskilt under de första åren här. Jag minns henne förstås alltid och ofta hugger smärtan till över detta att hennes sista dag blev så svår – jag kan inte ens berätta om hur det var, så fort de första detaljerna är sagda kvävs rösten, både den yttre och den inre – men, ja, vad var det nu jag ville säga? Jo, att vissa vägar jag går gör saknaden större. Och nyss gick vi alltså en sådan, Miki och jag. Vi gick under Slavonska, den där stora brummande, bullrande genomfartsleden och sedan bort mot coca cola-fabriken? (i alla är det en coca cola-flaska på taket och något betyder väl det) och vidare förbi daghemmet och bort mot džamija (moskén) och förbi fotbollsplanen Nur som hör till den. Till min sorg såg jag att man huggit ner dungen med valnötsträd i ena hörnet av planen. Dit gick jag ibland i den gamla tiden med Londi och plockade nötter. Nå, vi gick vidare, träffade en trevlig liten brun hund som Miki lekte med en stund, och så gick vi förbi bunar (brunnen), som nog sedan länge är uttorkad och som väl inte syns något vidare på bilden här.

Jag stannade till lite och tittade på stigen mellan träden. Här brukade hundar och människor träffas om kvällarna. Hit gick jag ofta med Londi. Nu vet jag inte vilka det är som går hit. När Londi blev för gammal och trött för att gå ända hit, försvann den här delen av staden nästan helt ur mitt liv.

Miki och jag drog vår cirkel och kom tillbaka till tunneln under Slavonska och strax var vi under ”kattbalkongen”. Den röda ”huvudkatten” hann försvinna innan jag tog bilden och nu ser jag att jag bara fick med tre katter. Jag vet inte hur många de är där inne, men det dyker alltid upp nya färger och teckningar, så kanske är de femton eller upp emot tjugo…

På Murterska träffade vi Jasna och hennes gamla dalmatinertik, som jag nu inte kommer på namnet på. Hon kände Londi, men de lekte aldrig, även om Londi kanske försökte någon gång i början.

Och så nådde Miki och jag promenadens slut och ”parken” med alla valnötsräden, björkarna och lindarna, fast några lindar är också borta, om jag tänker på hur det var de första åren – så många lindar det fanns då! Och Londi och jag gick ofta under lindar.

Idag gick jag längs en gata jag aldrig har följt förut – tidigare har jag bara druckit kaffe i en bar alldeles i början av gatan. Imorse gick Miki och jag längs ulica kneza Ljudevita Posavskog hela vägen ända till Banjavčićeva, där vi hade vårt mål, men detta mål låter jag sväva bort i det osagda. I stället vill jag visa er ett märkligt mörkbrunt trähus byggt av tunga timmerstockar, kanske knuttimrat, minns inte, och bilden jag tog är inte tillräckligt bra.

Men jag kan förstås gå tillbaka och titta närmare eller så kan jag fråga någon som vet. Och huset är kanske inte så märkligt i sig utan det som gör det speciellt är att alla de omkringstående husen är från en annan tid och av helt andra material och med helt andra former.

Jag tog bilden mest för att jag visste att jag inte skulle minnas även om jag stannade och tittade på det en stund på tillbakavägen. Minnet hör till det opålitligaste jag vet, kanske finns det inte ens, det där som vi kallar minnet, inte på det sätt som vi kommit överens om att tro i alla fall. Minnet är ett såll, som vi låtsas är en skål.

Ibland berättar bilder jag tagit historier jag inte känner till. Den här från en kväll i byn Hostivař strax utanför Prag ser för mig nu ut som ett porträtt, som existensen i ett obevakat kanske lite lekfullt ögonblick tagit av sig själv. Nej, existensen är inte jag och inte du heller.

Jag känner en häpen glad förskräckelse när jag tittar in i bilden och ändå vet jag att strax intill det som avbildas rusar Miki omkring i vilda snäva cirklar och jonglerar med uppgrävda benbitar och vid bordet som inte syns men är nära sitter Peter och de andra människorna och pratar och dricker öl.

Den snurrande trädstammen, den alldeles för ljusa kvällshimlen, den halvt bortvända stolen som någon verkar sitta i, det där som kanske är en båt, men allra mest växthuset ser ut som ett framtida minne, ett minne som jorden kommer att stilla glädja sig åt om kanske tusen år.

Nästan varje gång när jag kommer upp från en simtur i Bundek förvånas jag över hur långt jag ser mellan träden – mellan platanerna och popplarna och tallarna. Jag ser över Sava, över staden och bort till Medvednica. Och det märkligaste är hur tydligt jag ser domkyrkotornen.

Bilderna jag tar klarar aldrig att visa hur väl jag ser dessa båda torn. Min blick liksom drar dem genom luften och in bland träden i dungarna runt Bundek. Eller så är luften extra tunn just mellan tornen och mig.

Utifrån denna – återkommande – upplevelse går det att tänka vindlande tankar kring avstånden, den mänskliga synen och de bilder som kan projiceras på den inre huvudduken.

Det är morgon igen, men natten som gick kom inte med mycket svalka, så den varma augustinatten glider in i morgonen sömlöst (nahtlos).

Luften verkar ännu bära ekon från kvällens och nattens röster från bänkarna i parken under fönstret, från Royal, från Simpa. Eftermiddagen dränktes i sömn och slöande på soffan och sängen. Tittar man noga så ser man att den bolognesiska kalendern fortfarande visar på ”loi” (juli), vem orkar vända på bladen?

Den första kvällsrundan blev svettig och fick kortas ner till något symboliskt, som med nöd kunde kallas ”promenad”.

Och nu växer dagen igen och den kommer att bygga upp ännu en sådan där stillastående värmenatt med böjda liksom smältande ljuspunkter vårdslöst upphängda på himlapällen.