Kategori: Berättelser ur livet

Igår var det söndag och marknad på Britanski trg och Miki och jag for dit, eftersom jag ville leta efter en småsak där, en rem eller ett vackrare snöre att fästa en liten terrakottafigur vid. Redan när vi kom var det alldeles för varmt och inte kunde vi vrida tiden tillbaka, inte ens en timme, tänk! Jag rev runt lite i smyckeshögarna och lät några av försäljarna hjälpa mig att leta efter det bästa snöret, men inget var tillräckligt bra och solfjädrarna gick varma och Miki hoppade efter duvorna. Jag gav upp och vi gick i stället ett stycke längs Ilica. Längs Ilica, denna långa vindlande flodslinga, kan man vallfärda och helgedomarna längs gatan är alla de små bakgårdarna, bakfickorna och gömslena. Här skulle man kunna tillbringa en sommar eller en oktober. Den här gången upptäckte jag den här:

Och jag tänkte mig mig själv där uppe på den härliga träbalkongen. Kastanjerna sträckte sina händer mot himlen. Att leva och bo.

Vi kom till en spårvagnshållplats och stektes en stund där under den nakna solen, men så kom vagnen och vi for hem. Strax efter att vi nått vår gata skickade Vesna ett meddelande om att hon tänkte åka till Jarun och bada. Ville vi med? Ja, det ville vi och efter att ha stoppat i oss några matbitar gick vi och ställde oss utanför kinarestaurangen, där Vesna pockade upp oss. Eftermiddagen blev till en underbar säl- eller valrosstillvaro på den inofficiella hundstranden under popplar och pilar och andra träd vid Jarun. Vi människor badade lika ofta som vi inte badade och Miki låg krushårig i vattenbrynet utan att doppa mer än framtassarna. Han höll uppsikt över änderna.

På vägen mot Freising for Miki och jag förbi Landshut, en liten stad i Niederbayern, som jag har en märkligt fast anknytning till, fastän jag (nog) aldrig varit där. Jag såg egentligen inget av staden, en glimt av stationen var det enda jag fick.

När jag var tretton år fick pappa ett utlandslektorat där eller så sökte han det i alla fall, jag minns inte exakt. Det blev ett samtal i familjen och mamma ville inte flytta igen och inte mina syskon heller. Det var bara pappa och jag som ville till Landshut och se något nytt. Och vi var i minoritet, så det blev aldrig. Jag minns känslan av äventyr och dess slocknande.

Senare har jag då och då tänkt på Landshut som en skiljeväg i mitt liv, en hypotetisk skiljeväg. Jag har tänkt på vilken annorlunda och så mycket mer bayersk tyska jag skulle ha talat idag om jag bott där under låt oss säga två tidiga tonår. Och kanske hade jag tänkt i andra spår, haft andra bilder i huvudet och kanske hade familjens väg och hela min livsväg fått en annan sträckning. För svänger man av så är det verkligen inte självklart att man sedan svänger tillbaka. Alla förändringar innehåller mer än ett frö till större förändringar.

Landshut är för mig en symbol för något som inte skedde. När jag tänker på Landshut tänker jag alltid på detta stora ”om”, på dess mumlande och rop om möjligheterna när dörrarna öppnas.

Vi gick alltid ner till havet, om morgnarna, om eftermiddagarna, om kvällarna. Vi gick över Hästhagabergen. Ofta var detta vi Alex, Miki och jag. Vi människor fäste nästan alltid långa blickar vid bänken på klippan under himlen, jag tror ni förstår frestelsen.

Ja, och så fortsatte vi längs stigen och vidare under järnvägen till tunneln genom grönskan även om grönskan var ganska torr och liksom anfrätt och lite lätt subtropisk.

Och vi gick förbi Lilla Apelviken och Subbe och just där i hörnet såg vi denna kväll – för nu förvandlas vanan till ett fastspikat nu – Europafärjan färdas över silvervattnet och vi tänkte på att snart kommer denna min barndoms färja att fördrivas från dessa trakter. Dumheten har en stark stämma i världen.

Vi gick ner mot havet bland klipporna strax före Stora Apelviken och lirkade oss ner till vattnet över tångruskorna.

Och kvällssolen sken på oss och ögonblicken lade sig på varandra i tunna skikt.

För några dagar sedan gjorde jag tillsammans med Gabi en liten badutflykt från Trieste. Vi tog bussen längs kustvägen och steg av, som Alessandra hade sagt till oss, vid hållplatsen Filtri Santa Croce. Platsen var ett slags ingenstans med bilar som susade förbi lite väl nära och snabbt. Men vi lyckades ta oss över kustvägen utan blessyrer och började sedan leta efter en möjlig väg genom grönskan ner mot havet. Vi började med att ta fel väg och den gick vi ganska långt på, men så fick vi veta vårt misstag och att vi måste tillbaka upp för att komma ner på rätt ställe vid Ristorante Bellariva. Det var varmt men vi travade på uppåt uppåt och så kom vi upp på den stora vägen igen och hittade nu rätt ”hål” neråt. Vi nådde Bellariva och gick åt väster (tror jag) och fann snart en lagom befolkad strand där vi slog oss ner. Strax intill oss fanns en skylt som lustigt nog berättade att det var badförbud.

Jag tog en bild på skylten, mest för att jag tyckte att ordningen på de fem språken var intressant. Inte konstig, men intressant. Detta är Europa, tänkte jag.

Sedan gick timmarna med bad och slappande i solen eller halvskuggan. Vi skrattade lite åt förbudsskylten och när jag sedan låg och blundade funderade jag lite svävande på det här med förbud, vad vi människor vill med förbud, hur vi förhåller oss till förbuden, vilka förbud som kan verka viktiga och vilka som kan verka som bagateller. Många förbud har tillkommit på grund av människors hjälplöshet och brist på tillit till varandra, det vet vi nog alla. Mycket i våra liv handlar om det här famlandet mellan att försöka skapa ordning och att ändå ge oss själva tillåtelse till så stor frihet som möjligt. För nog är vår egen frihet viktigare än andras när vi tänker där djupt inne i oss själva utan att någon annan kan registrera det, fast ibland kan vi ändå ha stunder av generositet, men då får trycket utifrån inte vara för stort. Generositet föds inte under hot eller under avundens och kontrollmanins tryck. Den föds när det finns luft omkring oss. Och fördragsamhet.

Ska vi bada? undrade Toma och jag sa ja och så satt vi i bilen och Toma svängde ut lite nordväst om Zagreb och snart var vi vid den lilla staden Zaprešić och där krånglade vi oss fram till den lilla sjön Jezero Zajarki, som är en korvsjö till Sava precis som Jarun och Bundek. Vi letade oss lite runt sjön och upptäckte till vår förvåning att en del utländska turister tagit sig dit: tjecker, slovaker, slovener, österrikare. Till sist (för det är väl så man säger: ”till sist”?) hittade vi en strand med både sol och skugga för oss, så vi vecklade ut våra handdukar och Miki gick för att nosa i buskarna i vattenbrynet.

Ja, och sedan simmade vi runt lite i vår del av sjön, fast inte Miki, han har lagt badandet åt sidan efter den där dykningen bland näckrosorna i Jarun. Men han hade mycket annat för sig. Ett tag var han väldigt vild och sprang med hög fart i trånga cirklar efter sin ”lopta”.

Vi människor simmade, solade, pratade och så åt vi guacamole, som Toma gjort i ordning innan, han gillar sådant (både att göra i ordning det och att äta det) och lite kokt kyckling som egentligen var Mikis och några små rökta ricottor som jag hade med mig från Trieste. Och lite annat. En bra måltid blev det. Miki försvann men dök upp igen som en glad mycket snabb ullboll.

Framför oss simmade änderna då och då förbi och Miki följde den uppmärksamt med blicken. Världen omkring oss var grön och skön och efter maten vilade vi alla i halvskuggan.