Landshut och den tänkta skiljevägen

På vägen mot Freising for Miki och jag förbi Landshut, en liten stad i Niederbayern, som jag har en märkligt fast anknytning till, fastän jag (nog) aldrig varit där. Jag såg egentligen inget av staden, en glimt av stationen var det enda jag fick.

1IMG_2948

När jag var tretton år fick pappa ett utlandslektorat där eller så sökte han det i alla fall, jag minns inte exakt. Det blev ett samtal i familjen och mamma ville inte flytta igen och inte mina syskon heller. Det var bara pappa och jag som ville till Landshut och se något nytt. Och vi var i minoritet, så det blev aldrig. Jag minns känslan av äventyr och dess slocknande.

Senare har jag då och då tänkt på Landshut som en skiljeväg i mitt liv, en hypotetisk skiljeväg. Jag har tänkt på vilken annorlunda och så mycket mer bayersk tyska jag skulle ha talat idag om jag bott där under låt oss säga två tidiga tonår. Och kanske hade jag tänkt i andra spår, haft andra bilder i huvudet och kanske hade familjens väg och hela min livsväg fått en annan sträckning. För svänger man av så är det verkligen inte självklart att man sedan svänger tillbaka. Alla förändringar innehåller mer än ett frö till större förändringar.

Landshut är för mig en symbol för något som inte skedde. När jag tänker på Landshut tänker jag alltid på detta stora ”om”, på dess mumlande och rop om möjligheterna när dörrarna öppnas.

Kommentera