Kategori: Berättelser ur livet

Igår var det höst och i förmiddags också, men så kom solen vid middagstid och sommaren tog ett litet steg tillbaka. Toma frågade om jag hängde med till Samobor och jag sa ja och så kom han och hämtade Miki och mig. Med i bilen var också mamma Zdenka och Blanka, en tunn liten tjej från Split som håller på med animerad film och gör något med det här i Zagreb nu. Nå vi for iväg och himlen blev allt blåare och så var vi framme. Bilen fick stå under några träd och så gick vi längs den lilla floden, vars namn jag aldrig har vetat.

Vi tittade på husen och pratade om var vi skulle äta kremšnita och Miki tittade ner i floden på änderna och kanske på fiskarna.

Snart var vi framme vid torget där vi valde och tyckte och valde innan vi bestämde oss lite på måfå och så satt vi där under parasollerna och skedade i oss våra kremšnite. Efteråt gick vi en lång slingrande promenad lite hit och dit över floden, tittade på husen och frukträden, hörde en åsna skrika, funderade på att gå uppför berget till Stari grad men det stannade vid en tanke eller en ansats och så vi gick hela vägen tillbaka.

In i bilen för nu skulle vi ut i byarna på jakt efter en viss lantlig restaurang vid floden, kanske samma flod som i stan, kanske en flodsyster. Vägen följde gränsen mot Slovenien och floden var väl gräns, på ett ställe var det en övergång, kanske på flera. Dalen blev trängre och ljuset nådde inte ner överallt. Så stannade vi, kanske inte just där vi hade tänkt men på en bra plats och vi bänkade oss runt ett bord och beställde in fisk och kött och vin.

Ja, och så åt vi. Miki fick en och annan köttbit slängd till sig, men egentligen hade han nog velat jaga själv. Han släppte ytterst sällan de kringströvande hönsen och kycklingarna med blicken.

Imorgon eller denna natt kommer sommarens stora träd att fällas och falla tungt och jag sörjer över det, för för mig finns inget som sommaren. Ännu ikväll är värmen kvar och jag blev lite svettig i pannan när Miki drog iväg så där vilt efter någon för mig osynlig katt. Och ja, vinden är ljum. Nyss gick vi en runda längs Rapska och förbi Cooltura. De sprakande färgglada paraplyerna som hängdes upp i rader över Pašmanska i sommarens början är nu urblekta och matta i tonen av solens ljusflöde genom sommardagarna. Deras hud ser torr och dammig ut. Snart tas de nog ner, kanske redan imorgon, när regnet kommer, för vad ska man med paraplyer till när det regnar?

Vi knatade på längs Olipska (som ibland skrivs Olibska, har jag sett) mellan ljus och mörker och så förbi Postolar Mario och in bland träden, där jag band fast Miki helt kort för att fånga hans profil på bild och det blev denna profilbild.

Vi kom förbi den lilla baren Dalija om hörnet till Marijans grönsaksaffär och jag såg månen klättra bland huskropparna, lite varm om huvudet kanske denna kväll, men vem vet hur månen känner sig? Hans liv är nog nästan lika hemligt som mitt. Och vad Miki tänker vet ingen.

Och solen går ner över Vukovarska en av de allra sista sommardagarna.

Kanske är imorgon den sista dagen det här året med temperaturer som tangerar 30 grader. Det går inte att föreställa sig den kommande svalkan, än mindre kylan. Just när det gäller väder kan jag aldrig leva mig in i något annat än det som just är. Fantasin blir helt abstrakt eller torrt formell när det gäller detta. Konstigt, för jag har ju varit med om så många olika väder, men jag kan ju säga att jag har min fantasi till annat.

Vukovarska är så lång att den verkar sträcka sig runt hela jorden. Hur vet jag att den inte gör det? Den böjer liksom av i synranden åt båda hållen och det svindlar lite när jag tänker mig hur ändarna möts någonstans i ett avlägset för mig okänt land, där människorna går upp och ner och andas vatten och dricker luft.

Den vidsträckta parken Maksimir öppnades för allmänheten 1794 och den var en gång en av de mest betydande parkerna i det habsburgska riket, läser jag nu. Idag var Miki och jag där tillsammans med Gabi och dagen förflöt med promenader genom bokskog, längs sjöar med mängder av små sköldpaddor simmande hit och dit mellan yta och botten. Ja, och ibland stannade vi och drack kaffe eller annat. Timmarna flöt långsamt iväg men försvann ändå snabbt. Ja, ni vet hur det är med tiden, det är ofta svårt att se skillnad på snabbt och långsamt. Och hur hade tiden varit om den varit en plats? Nå, låt mig nu i stället föra er ett stycke genom parken.

Vi gick in genom huvudingången och följde sedan den paradgateaktiga vägen fram mot utsiktstornet med kaféet på höjden:

Efter en paus där travade vi vidare till Švicarska kuća, det schweiziska huset, som förr också hade servering, men som nu bara står där och ser värdigt ut:

Ja, och så gick vi längs en av sjöarna, tittade på sköldpaddorna och lät Miki dricka och plaska lite. En gång drack han i en sådan djärv ställning att han ramlade i, men han var raskt uppe igen.

En strålande sensommardag, varm och mjuk med en svag ton av kommande höst…

Den här eftermiddagen gick Miki och jag en runda som vi ganska sällan går, desto oftare gick jag den med Londi, särskilt under de första åren här. Jag minns henne förstås alltid och ofta hugger smärtan till över detta att hennes sista dag blev så svår – jag kan inte ens berätta om hur det var, så fort de första detaljerna är sagda kvävs rösten, både den yttre och den inre – men, ja, vad var det nu jag ville säga? Jo, att vissa vägar jag går gör saknaden större. Och nyss gick vi alltså en sådan, Miki och jag. Vi gick under Slavonska, den där stora brummande, bullrande genomfartsleden och sedan bort mot coca cola-fabriken? (i alla är det en coca cola-flaska på taket och något betyder väl det) och vidare förbi daghemmet och bort mot džamija (moskén) och förbi fotbollsplanen Nur som hör till den. Till min sorg såg jag att man huggit ner dungen med valnötsträd i ena hörnet av planen. Dit gick jag ibland i den gamla tiden med Londi och plockade nötter. Nå, vi gick vidare, träffade en trevlig liten brun hund som Miki lekte med en stund, och så gick vi förbi bunar (brunnen), som nog sedan länge är uttorkad och som väl inte syns något vidare på bilden här.

Jag stannade till lite och tittade på stigen mellan träden. Här brukade hundar och människor träffas om kvällarna. Hit gick jag ofta med Londi. Nu vet jag inte vilka det är som går hit. När Londi blev för gammal och trött för att gå ända hit, försvann den här delen av staden nästan helt ur mitt liv.

Miki och jag drog vår cirkel och kom tillbaka till tunneln under Slavonska och strax var vi under ”kattbalkongen”. Den röda ”huvudkatten” hann försvinna innan jag tog bilden och nu ser jag att jag bara fick med tre katter. Jag vet inte hur många de är där inne, men det dyker alltid upp nya färger och teckningar, så kanske är de femton eller upp emot tjugo…

På Murterska träffade vi Jasna och hennes gamla dalmatinertik, som jag nu inte kommer på namnet på. Hon kände Londi, men de lekte aldrig, även om Londi kanske försökte någon gång i början.

Och så nådde Miki och jag promenadens slut och ”parken” med alla valnötsräden, björkarna och lindarna, fast några lindar är också borta, om jag tänker på hur det var de första åren – så många lindar det fanns då! Och Londi och jag gick ofta under lindar.