Den vidsträckta parken Maksimir öppnades för allmänheten 1794 och den var en gång en av de mest betydande parkerna i det habsburgska riket, läser jag nu. Idag var Miki och jag där tillsammans med Gabi och dagen förflöt med promenader genom bokskog, längs sjöar med mängder av små sköldpaddor simmande hit och dit mellan yta och botten. Ja, och ibland stannade vi och drack kaffe eller annat. Timmarna flöt långsamt iväg men försvann ändå snabbt. Ja, ni vet hur det är med tiden, det är ofta svårt att se skillnad på snabbt och långsamt. Och hur hade tiden varit om den varit en plats? Nå, låt mig nu i stället föra er ett stycke genom parken.
Vi gick in genom huvudingången och följde sedan den paradgateaktiga vägen fram mot utsiktstornet med kaféet på höjden:
Efter en paus där travade vi vidare till Švicarska kuća, det schweiziska huset, som förr också hade servering, men som nu bara står där och ser värdigt ut:
Ja, och så gick vi längs en av sjöarna, tittade på sköldpaddorna och lät Miki dricka och plaska lite. En gång drack han i en sådan djärv ställning att han ramlade i, men han var raskt uppe igen.
En strålande sensommardag, varm och mjuk med en svag ton av kommande höst…