Kategori: Berättelser ur livet

Jag kastar en blick tillbaka på bilderna från vår resa genom Turopolje på jakt efter de där speciella trähusen. En bild på två gamla systrar – jag tror de är systrar i alla fall, fast det kan ju förstås vara samma kvinna ur två vinklar – fångar min uppmärksamhet. Bilden finns på en hylla inne i det största bland trähusen i Donja Lomnica. Jag minns hur vi gick fram till huset genom en grind som stod på glänt, Vesna först med kameran i högsta hugg, sedan Miki, sedan Nilla och jag.

En man som har rollen som vaktmästare och kanske något mer guideaktigt kom ut genom dörren och Vesna började ställa frågor till honom för sitt reportage för sin spanska nyhetsbyrå. Nilla och jag tog bilder och Miki tog nosbilder, tror jag.

Och så gick vi in och där inne i halvmörkret fick jag syn på fotografiet föreställande de två kvinnorna – eller kvinnan, det nu var samma i olika ögonblick. De ser mycket värdiga ut och hållningen utstrålar en naturlig säkerhet. Och blickarna fortsätter att se på mig ännu i denna stund.

Även om jag inte alls så ofta tar mig till den stora loppmarknaden Hrelić som jag en gång lovade att jag skulle göra – den där gången när jag kallade Hrelić för ”min kyrka”, om någon minns – så återvänder jag alltid dit och intervallerna kan vara både korta och långa. Idag var jag där med Miki som enda sällskap. På diavägen på nasip längs Sava köpte jag honung, med od bagrema närmare bestämt, och jag köpte den av samma gubbe som jag brukar. När vi kom in på själva marknadsområdet, som är stort och obestämt, började jag leta efter tennisbollar, använda tennisbollar till Miki, för han tycker om att få något nytt och nytt betyder inte nytt från fabriken utan nytt för honom. Han leker intensivt några dagar med varje tennisboll tills den försvinner i parken eller på ”livada”, som egentligen inte är någon äng utan bara en långsträckt gräsplätt med bruna fläckar som leran stiger ur om senhösten. Jag hittade tennisbollar och köpte fre för tre kuna styck och sedan hittade andra för två och köpte tre av dem också. Sedan strövade vi bara lite lojt omkring bland varorna – pälsmössor, vattenkranar, leksaker, knivar, bildäck, guldskor med sylvassa klackar, böcker om sex och kroatisk historia… – tills jag tröttnade och som avslutning köpte lite sockor. Efter det satte vi oss i ett kafé i utkanten och jag beställde mitt kaffe.

Kaffestunden blev inte så avslappnande som jag hade förväntat mig för Miki fick syn på något bakom baracken. En råtta? En katt? En mus? Det fick jag inte veta, men Miki pep högt och energiskt och slet hårt i kopplet. Först sa jag till honom och vände honom åt ett annat håll, men det hjälpte inte, så till siste hällde jag ett halvt glas vatten över honom. Som tur är får man ju alltid vatten till kaffet. Han blev förvånad och lugnade sig faktiskt, fast bara för en kort stund, men det räckte. Jag drack ut mitt kaffe, betalade kyparen och reste på mig och så började vandringen tillbaka. Miki såg mycket i gräset som jag inte såg, kanske möss, så han var gång på gång på helspänn, iförd sin jägar-look.

Klockan var strax efter ett och nästan alla försäljarna som på diavägen haft sina varor utlagda längs nasip hade försvunnit, så man kunde se nästan ända bort till bron, Most mladosti.

Igår morse tog Miki och jag spårvagnen till Trg kralja Petra Krešimira IV. Vi hoppade av och korsade Držićeva och svängde runt hörnet och in på Ulica kneza Ljudevita Posavskog eller nej, vi stannade precis när vi svängde för jag fick syn på något jag först inte förstod, men sedan såg jag att det var en man som låg på trottoaren tätt intill en bil. Han hade ett runt blödande hål i huvudet och folk kom rusande från olika håll för att försöka undsätta honom. Jag såg en lång röd skåra tvärs över ryggen, ja, det var hål rakt igenom skjortan. Det blåbleka ansiktet vändes ett slag mot himlen och jag såg ögonens tomhet och munnen kunde inte slutas. Längs ena armen rann blodet och droppade från den magra handen. Jag blev knäsvag men tänkte att här har Miki och jag inget att göra. Vi korsade gatan för att inte passera alldeles inpå. Och så gick vi längs Ljudevita Posavskog och fortsatte längs Banjavčićeva. I mitt huvud packades scenen med den blödande mannen in i en låda som stängdes och sköts in i ett hörn. Vi gick uppför trapporna och fram till Milvias dörr som redan stod öppen. Ja, och så vidtog kroatisklektionen. Jag håller alltså på nytt på med ett försök att skapa ordning i min kroatiska, att göra den mindre ungefärlig. Under lektionen sa jag inget om scenen på gatan, för jag förstod inte vad som hänt och efter en stund, när lådan gläntade på locket, var jag inte säker på om bilderna hade med verkligheten eller inbillningen att göra. Ett ögonblick tänkte jag något virrigt om rörelser och hastigheter, om molekyler och atomer. Men så stängdes lådan igen. Lektionen avslutades och vi tog farväl av Milvia och gick ner för trapporna. Ute på gatan tänkte jag på inget särskilt, det var soligt och vackert och jag tog en bild på ett av de gamla husen som blivit kvar bland alla de nya.

Sedan dök det upp en stor hund som tittade utmanande på Miki som tittade tillbaka på samma sätt, så vi fick slå en lov för att inte riskera något intermezzo. Och inte förrän vi var nästan framme vid hörnet där jag sett den blodige mannen en dryg timme tidigare, kom minnesbilden upp. Vi korsade gatan och jag såg att mannen nu var övertäckt med ett plastskynke – bara ena handen stack ut – och runt om stod poliser. Vi skyndade bort mot spårvagnshållplatsen. Han är död, tänkte jag, när man ligger under plast är man död. Hastigt skickade jag ett meddelande till Toma för att berätta och höra om han visste något. En kort stund senare svarade han att han på en nyhetssajt hittat ett kort stycke text som berättade att en man vid halvtiotiden hade kastat sig ut genom ett fönster i ett hus vid Ljudevita Posavskog.

Istrien är en del av Kroatien med en helt egen karaktär. Jag är alldeles för sällan i Istrien, men jag tänker att Istrien väntar på mig, den riktiga resan till Istrien är ännu kvar. Men en dag i september for Miki och jag tillsammans med Vesna till foten av berget Učka, som är Istriens högsta berg. Ja, egentligen fortsatte vi en bit upp från foten någonstans vid Lovran innan vi parkerade bilen och började gå uppåt mot Vojak, den högsta toppen på 1401 meter över havet. Det kanske inte låter högt men man ser långt ut över havet och öarna från den, så den är genom detta högre än de flesta berg av liknande meterhöjd. Vi hade turen att finna en vacker dag som ändå inte var för het för vandrande. Som matsäck hade vi bara vatten och några äpplen. Först gick vi genom en bokskog, men snart var vi uppe på en kam där stigarna delade sig och skyltarna pekade åt olika håll.

Miki travade på ganska muntert men ibland stannade han till, fällde in benen och vilade så där kort som bara han kan – tio sekunder eller femton kanske – i skuggan av någon enbuske. Sedan upp på benen igen och uppför sluttningen.

Utsikten under oss blev allt vidare och bergen radade upp sig bakom varandra.

Det tog lite mer än två timmar upp till toppen och det var ganska smalt där vi gick på slutet. Under oss såg vi havet och Rijeka och öarna Cres, Krk och Lošinj. Fast jag är egentligen bara säker på att jag såg Cres bland öarna, för det var lite disigt.

Miki poserade djärvt strax innanför branten och molnen stack bilderna av sina toppar djupt ner i havet.

September är den månad som bäst vet skillnaden mellan sol och skugga. September bär ingen slöja, inget dis döljer dagrarna. Himlen är just septemberblå, kanske är det den vackraste färgen. September är ännu full av det som sommaren gav, september vet inget om vintern, knappast om hösten heller. När vi nu går längs gatorna tar vi alltid solsidan och på kaféerna väljer vi bord i solen. Och Miki är glad och snabb och knastertorr i pälsen som torkad rosmarin vid det solbelysta havet.