Istrien är en del av Kroatien med en helt egen karaktär. Jag är alldeles för sällan i Istrien, men jag tänker att Istrien väntar på mig, den riktiga resan till Istrien är ännu kvar. Men en dag i september for Miki och jag tillsammans med Vesna till foten av berget Učka, som är Istriens högsta berg. Ja, egentligen fortsatte vi en bit upp från foten någonstans vid Lovran innan vi parkerade bilen och började gå uppåt mot Vojak, den högsta toppen på 1401 meter över havet. Det kanske inte låter högt men man ser långt ut över havet och öarna från den, så den är genom detta högre än de flesta berg av liknande meterhöjd. Vi hade turen att finna en vacker dag som ändå inte var för het för vandrande. Som matsäck hade vi bara vatten och några äpplen. Först gick vi genom en bokskog, men snart var vi uppe på en kam där stigarna delade sig och skyltarna pekade åt olika håll.
Miki travade på ganska muntert men ibland stannade han till, fällde in benen och vilade så där kort som bara han kan – tio sekunder eller femton kanske – i skuggan av någon enbuske. Sedan upp på benen igen och uppför sluttningen.
Utsikten under oss blev allt vidare och bergen radade upp sig bakom varandra.
Det tog lite mer än två timmar upp till toppen och det var ganska smalt där vi gick på slutet. Under oss såg vi havet och Rijeka och öarna Cres, Krk och Lošinj. Fast jag är egentligen bara säker på att jag såg Cres bland öarna, för det var lite disigt.
Miki poserade djärvt strax innanför branten och molnen stack bilderna av sina toppar djupt ner i havet.
