Kategori: Berättelser ur livet

Stort och smått, oviktigt och viktigt ligger tätt och hårt buntade i min hjärna och ibland blir det stora mindre än det lilla och oviktigt och viktigt beror på hur jag just för tillfället viker dem. Ja. Dagen började i sol och värme, svällde upp till något tjockt och rann ut i vattenmassor. Medan himlens skinn ännu höll ihop för vattentrycket gav Miki och jag oss av till stan för att träffa Gabi, vår ungerska väninna. Först gick vi en sväng längs Tkalčićeva, där vi gång på gång stötte på ungrare som Gabi antingen kände eller ändå kom i samspråk med. När man är med en ungrare, blir världen ungersk, tänkte jag. Några droppar skvätte ner genom himlapällen och vi bestämde oss för att svänga ner mot Amélie, vars takförsedda terrass befinner sig nedanför domkyrkan. Vi valde ett bord vid kanten för att ha bra utsikt och så beställde vi kaffe och kaka.

Strax därefter slog ett litet ungerskt damsällskap sig ner vid bordet innanför. Gabi och de ungerska damerna började prata och Miki blev ett samtalsämne och han bytte bord och sällskap och lät alla beundra pumi-öronen, ja, han är nog lite ungersk. Den ena damens sons hund har liknade öron och är helt ungersk fast inte ren pumi. Det visade sig att damen var massös och hon kliade Miki på bästa sätt.

Jag åt min plommonkaka och Gabi sin kastanjebakelse och runt oss surrade de ungerska orden och ljuden och jag mindes dagarna i Budapest förra sommaren. Regnet började mena allvar och servitrisen som hela tiden måste springa fram och tillbaka mellan kaféet och terassen blev mer och mer stram runt munnen. Till sist satte hon stopp för nya gäster och bara vi som redan var där fick sitta kvar. De ungerska damerna bröt upp och jag sa på prov ”viszontlátásra” och så vinkade vi. Och regnet föll och de fällde upp sina paraplyer. Strax därefter, just när regnet avtog igen, tyckte vi också att det kunde vara dags, så vi reste oss och gick över gatan för att betala.

Nu är jag snart helt och hållet hemma i Sigečica igen och vardagen formas i mjuka lite ojämna cirklar. Men det gåtfulla, mörkbrokiga Bukarest är inte borta, det ligger inkapslat i något runt i en av hjärnans inre kamrar och talar nu ohörbart till mig. Miki och jag är tillbaka i våra vanor och än så länge tillåter oss solen och vädret att sitta på Simpa en stund om morgnarna. Miki spanar bort mot bambuhäcken, där katterna gömmer sig, och jag dricker mitt kaffe och låter dagen börja.

Denna oktober är vacker och stillsam och vi går genom våra kvarter och snokar var och en på sitt vis. Jag tycker speciellt mycket om de där gamla bänkarna som står här och där mellan husen, under träden. De ser så vänliga ut, lite trötta men vänliga. Och de är generösa och erbjuder alla vila.

Och träden klär sig allt brokigare och vildare som till en stor brinnande brännande fest. Vilka är gästerna? Och vad är det som firas? Det vet vi nog.

Igår kväll gick det vilt till här, vilt som så många andra kvällar och eftermiddagar och förmiddagar. Mikis žuta minuta är nästan alltid längre än en minut och den dyker upp nästan varje gång vi kommer in efter en promenad. Promenader tröttar inte ut utan livar upp. Miki far runt som ett krushårigt streck genom lägenheten, river av överkastet, slänger ner kuddarna, rullar iväg ”ulltäcket”, hoppar från möbel till möbel, kastar bollar och tuggben i luften, fångar upp dem, kastar igen. Och så plötsligt upphör rörelsen och kvar ligger sakerna och Miki själv ligger utslängd som en tappad ullkudde.

Så ser en sida av vardagen ut och imorgon och några dagar framåt kommer den sidan inte att finnas för mig. Miki åker inte med till Bukarest, han ska bo tryggt hos Vesna och det blir hon som får uppleva kalabaliken. Och jag flyger först till Warszawa, eftersom man tydligen nästan alltid ska ta omvägar när man flyger, fast Warszawa är kanske rätt måttfullt som omväg. Det hade kunnat vara Paris eller Istanbul. Men lite konstigt är det väl ändå att det inte går att flyga direkt från Zagreb till Bukarest? Fast det är sant, Rumänien är inte särskilt närvarande i Zagrebs blickfång. Man intresserar sig – lite motvilligt – för sina grannländer och man blickar mot Tyskland och Österrike och det som man lite slarvigt kan kalla för ”västvärlden”…

Även om jag egentligen borde skynda mig att göra allt det jag inte hunnit under den senaste tiden, så gav jag mig lov att sitta på Simpa en stund imorse. Miki och jag hade varit och köpt kiselo vrhnje i Veronikas ost-kiosk och när jag såg Simpas terrass ligga insvept i ett mjukt solljus, så tänkte jag att det visst skulle passa med en liten paus som inledning på dagen. Vi klev upp på den ännu tomma terrassen – det var fortfarande tidigt, i alla fall om man tänker på att det är söndag – och Gabriel, Ivans brorson, kom ut och tog min beställning. Miki, den lille jägaren, intog sin spanarposition och lät blicken finkamma ”parken”, särskilt hörnet med bambusnåren på gränsen till Kina-restaurangen. Där håller katterna ofta till. Själv tittade jag mest på björken och solstrålarnas lek över barken och löven. Jag tänkte mycket klart på ingenting och ingenting oroade mig.

Jag kastar en blick tillbaka på bilderna från vår resa genom Turopolje på jakt efter de där speciella trähusen. En bild på två gamla systrar – jag tror de är systrar i alla fall, fast det kan ju förstås vara samma kvinna ur två vinklar – fångar min uppmärksamhet. Bilden finns på en hylla inne i det största bland trähusen i Donja Lomnica. Jag minns hur vi gick fram till huset genom en grind som stod på glänt, Vesna först med kameran i högsta hugg, sedan Miki, sedan Nilla och jag.

En man som har rollen som vaktmästare och kanske något mer guideaktigt kom ut genom dörren och Vesna började ställa frågor till honom för sitt reportage för sin spanska nyhetsbyrå. Nilla och jag tog bilder och Miki tog nosbilder, tror jag.

Och så gick vi in och där inne i halvmörkret fick jag syn på fotografiet föreställande de två kvinnorna – eller kvinnan, det nu var samma i olika ögonblick. De ser mycket värdiga ut och hållningen utstrålar en naturlig säkerhet. Och blickarna fortsätter att se på mig ännu i denna stund.