Stort och smått, oviktigt och viktigt ligger tätt och hårt buntade i min hjärna och ibland blir det stora mindre än det lilla och oviktigt och viktigt beror på hur jag just för tillfället viker dem. Ja. Dagen började i sol och värme, svällde upp till något tjockt och rann ut i vattenmassor. Medan himlens skinn ännu höll ihop för vattentrycket gav Miki och jag oss av till stan för att träffa Gabi, vår ungerska väninna. Först gick vi en sväng längs Tkalčićeva, där vi gång på gång stötte på ungrare som Gabi antingen kände eller ändå kom i samspråk med. När man är med en ungrare, blir världen ungersk, tänkte jag. Några droppar skvätte ner genom himlapällen och vi bestämde oss för att svänga ner mot Amélie, vars takförsedda terrass befinner sig nedanför domkyrkan. Vi valde ett bord vid kanten för att ha bra utsikt och så beställde vi kaffe och kaka.
Strax därefter slog ett litet ungerskt damsällskap sig ner vid bordet innanför. Gabi och de ungerska damerna började prata och Miki blev ett samtalsämne och han bytte bord och sällskap och lät alla beundra pumi-öronen, ja, han är nog lite ungersk. Den ena damens sons hund har liknade öron och är helt ungersk fast inte ren pumi. Det visade sig att damen var massös och hon kliade Miki på bästa sätt.
Jag åt min plommonkaka och Gabi sin kastanjebakelse och runt oss surrade de ungerska orden och ljuden och jag mindes dagarna i Budapest förra sommaren. Regnet började mena allvar och servitrisen som hela tiden måste springa fram och tillbaka mellan kaféet och terassen blev mer och mer stram runt munnen. Till sist satte hon stopp för nya gäster och bara vi som redan var där fick sitta kvar. De ungerska damerna bröt upp och jag sa på prov ”viszontlátásra” och så vinkade vi. Och regnet föll och de fällde upp sina paraplyer. Strax därefter, just när regnet avtog igen, tyckte vi också att det kunde vara dags, så vi reste oss och gick över gatan för att betala.
