Kategori: Berättelser ur livet

Hösten mörknar och vägen känns tung och jag tänker hela tiden – också när jag inte tänker, särskilt då – på att jag närmar mig slutet av det andra året utan Londi. Jag återser platserna från den sista hösten med henne och jag frågar mig hur det är möjligt att hon är borta. En granne jag brukar prata med, som också har en svart labrador, Ajka heter hon och Londi kände henne, pekade idag på Miki och sa ”det blir väl aldrig detsamma?”. Jag svarade något svävande som betydde både ja och nej och allt möjligt annat under himlen. Och så gick jag hem med Miki.

Ja, Miki är någon annan än Londi. Det vet jag ju och det är förstås ingen upptäckt. Och han kan inte ta bort sorgen eller hålet efter Londi. Ingen kan det. Och ingen ska det. Men han är en vän, lite vild, men en vän. Klok och vild och välsignad med krushår och mandelögon.

Efter en nattlig kamp mot det lömska ordet ”identité” steg jag upp imorse, gick en runda med Miki och sedan bar det av in till stan med Eva – som är här hos oss nu – med målet att göra en liten turistisk vandring genom Gornji grad.

Vi gick kors och tvärs och i långa öglor och svängde här och där in i trånga gränder. Luften var mild och gatorna var tysta utom då någon bil förirrade sig in i stillheten.

På Didov san tog vi rast och åt fyllda paprikor och drack ett tjockt och bra rödvin. Vi undrade mycket över en gräddvit byggnad i klassicistisk stil snett bakom mig. Men vi fann inga svar och nöjde oss så. Efter maten gick förbi det där gula huset med den stora brunnen som jag kanske har vetat något om.

Och så gick vi nedför alla trapporna till Tkalčićeva och fortsatte sedan vidare ner till Trg, där vi klev på spårvagnen hemåt. Miki satt på en hylla med god utsikt över världen och Eva och jag skrattade lite åt det fåniga ordet ”vänsöka”. Har du vänsökt någon idag, lille vän?

Vi ägnar oss åt upprepningens sköna konst och speciella glädje. Det man tycker om kan man göra många gånger, om tillfälle ges och här ges tillfälle i rikaste mått. Fast jag kanske ska kalla det tema med variation i stället? Ibland sitter på Caffe Goran och ibland på Simpa efter och före morgonrundan som förstås kan varieras ännu mer än denna växling mellan två. Denna morgon satt vi på Simpas terrass, Miki med blicken mot bambu- och katthörnan, jag med blicken vandrande under träden och på det gröna under dem. Frid var med oss. Och jag drack kaffe.

Då och då kom någon förbi och hälsade ”dobro jutro” eller ”dobar dan” alltefter den inre klockans maning. Vi hälsade tillbaka.

Himlen var blå och en liten månflinga syntes i dess vida kjolar.

Och rundan vi sedan gick förde oss förbi solbelysta trädstammar och husväggar och de små trädgårdarna slöt sig hemlighetsfullt bakom de höga planken.

Morgonen tillhör oss och också en hemlig lycka för att dessa sena oktoberdagar som snart – omärkligt – kommer att glida över i november ännu har fickorna fulla med sommar. Dessa bräckliga dagar, så starka i sin bräcklighet att ingenting kan betvinga dem. Miki och jag slår våra rundor genom morgonen och de fridfulla kvarteren.

En stund tillbringar vi på Caffe Gorans smala nedsänkta uteplats. Jag dricker mitt kaffe och Miki ligger i solstrimman mellan muren och bordet och spejar. Världen är full av tunna små mirakler.

Och så reser vi oss och letar oss vidare längs gatorna, mellan husen och gräsplättarna. Miki är vild och uppspelt och jagar insekter, insikter – förlåt, men det är en lekfull dag och också orden blir till små bollar. Druvorna hänger från rankorna i trädgårdarna, ibland sticker jag in en hand.

Rosor blommar utmanande från nästan bladlösa grenar – brinner högt och starkt.

Och i en skuggig gränd upptäcker vi en katt som säkert för länge sedan sett oss. Den ligger kvar på motorhuven och speglar sin kropp i plåten. Miki gör inget försök att hoppa upp. Han vet mitt i övermodet ändå sina gränser.

Måndagen tornar upp sig och ser nästan hotfull ut. Varannan måndag är en tung arbetsdag och dessutom en dag då Miki måste vara ensam längre än vad han trivs med. Och idag är det en sådan måndag. För någon timme sedan var vi ute på vår första morgonrunda. Jag köpte ett bröd i ostkiosken Veronika – ja, de har börjat sälja bröd! – och så fortsatte vi till Caffe Goran. Just där bröt solen fram genom molnen och ljuset föll på det lilla kaféets framsida. En kopp kaffe i solen, tänkte jag och så gick vi in genom grinden. Maja torkade av de regnvåta stolarna och så kom hon ut med kaffe och vatten. Miki och jag slog oss ner och ljuset och värmen steg och jag kände mig upprymd och sorglös. Vilket arbete? Vilken måndag? Vi är solens barn och när solen värmen försvinner tyngden och missmodet. Allt blir lätt. Ja, så kan man tänka…