Nej, jag har inget nytt att berätta, fast det nya är att det nu är kallt. Gränserna mellan sol och skugga skärs med skarpa linjer och klara vinklar. Man vet hela tiden på vilken sida man är. Och himlen är hög och blå. Vi trampar runt i kvarteret, Miki och jag, och så åker vi lite spårvagn. Morgonen är det bästa, för den är ännu ganska ljus. Kvällen äts upp av natten och mörket ligger sedan kvar som ett stort kallt täcke. Ingen vet hur länge. Men Miki undrar nog inte.
Dagen är utvandrad, färdigvandrad och vi vänder hem. Miki är helt otrött men ändå lojal, och han kan ju ändå bolla lite när han kommer in. Det vet han.
Jag är så trött att jag går vilse bland rummen, som på sin höjd är två. En av de tyngsta veckorna är nästan förbi och själen är full av trassel och ludd, lättnad finns det ingen plats för. Nej, detta är inte någon klagosång, det är bara ett torrt konstaterande utan tanke, ett sätt att lägga korten på bordet och syna dem ett och ett för att sedan glömma dem ett och ett eller i klump. Förståndet vilar. Vetandet vilar. Vilja och önskningar är bortresta. Men ytterdörren är låst. Det är jag säker på.
Morgonen var just så ljus, varm och vacker som utlovat och Miki och jag travade på genom den, lugna och fria.
I grönsakshandeln suckade Marijans syster vällustigt ”ništa nije kao prije” (inget är som förr) och kunderna nickade nöjda. ”Ja, förskräckligt, eller hur?” Hur ska man tro på klagan en dag som denna? Hur ska man ens tro på sin egen klagan? Man låter den bara vackert förklinga – ništa nije kao prije – som en refräng till någon urgammal visa. Jag köpte druvor, paprika och brysselkål. Och vi gick runt hörnet och sedan förbi olivträdskaféet (jag kan inte lära mig det riktiga namnet). Med getögat såg jag ett ungt par med barnvagn på terrassen. Båda stirrade in i sina mobiler och barnet såg på Miki. Och jag tänkte att förr tittade man i stället in i det egna huvudet på jakt efter bilder och föremål för längtan. Mobilen har blivit en rullstol för tanken och fantasin.
Efter kaffestunden på Simpas terrass gick vi upp till oss och åt frukost och jag började med mitt textplockande i datorn. Utanför fönstren lekte solen med björkens och hasselns löv.
Och Miki kastade bollar och pinnar och fångade dem skickligt som alltid, tills han tröttnade och snabbt och listigt nöp mig i benet till lek.
Ännu en solens dag och varmt är det, så Miki och jag åkte in till stan för att gå en sväng längs Ilica bort till Britanski trg. Visst är det mycket jag borde men några soltimmar kan det allt vänta. Under vår vandring stannade vi då och då upp för att kika in i någon av de små bakgårdarna som så ofta blinkar till mellan Ilicas hus. Fickor av ljus och mörker.
Vi nådde torget och trasslade oss runt bord med böcker, kläder, smycken, lampor, musikinstrument och långa vackert böjda knivar. Gång på gång flög Miki upp efter en duva som kommit för nära. Det kändes som att hålla en bångstyrig drake i kopplet.
Nej, jag letade inte efter något särskilt, inte något föremål i alla fall. Jag ville bara besöka platsens ande eller stämning. ”Besöka” har visst med ”söka” att göra, ser jag nu…
Efteråt slank vi in på en av Ilicas bakgårdar och jag beställde en kopp kaffe och Miki spanade efter katter eller kanske råttor.
Mellan morgon och kväll, från baksida till framsida eller tvärtom har vi travat omkring i dimma idag.
Jag har ägnat mig åt plikter, den ena segare och motigare än den andra – jag lämnar dem för sinnesfridens skull onämnda allesammans. Och vädrets gråluddiga kappa har passat till allt, som den värsta allvädersstövel från det förflutna. Nu säger jag aldrig ”allvädersstövel” mer – utom nu då. Vanor är till för att brytas och uttalanden är till för att modifieras eller ställas mot väggen. Nej, nu ljuger jag nog, men värre lögner har vi väl hört? Och ljuset från gatlyktan verkar starkare än solens och löven är mycket gula.
