Kategori: Berättelser ur livet

Igår for vi till Velika Buna som ligger där Turopolje övergår i det kulliga Vukomeričke gorice. Vi var den vanligaste trion för sådana här upptäcksfärder: Vesna, Miki och jag. Och vädret var lite minimalistiskt och svårbeskrivet, men väl ganska grått. Vi ställde av bilen vid Krušak och så började vi gå. Vi följden en liten väg som ibland krympte till en stig. Runt omkring oss stod bokar, ekar och avenbokar, men inte särskilt tätt och det mjuka höstliga ljuset flödade in överallt – svagt men enträget.

Vägen förde över höjder och sänkor och vi tittade genom grenverket från ås till ås och ibland stannade vi till för att spana bort mot någon gård eller på höjden eller små åkrar nere i dalgångarna.

Ganska länge hade vi som mål att bara gå, men så ändrade sig allt och vi blev i ett slag till jägare eller guldgrävare. Plötsligt såg vi att markerna omkring oss ruvade på skatter: Stolt fjällskivling! Senast vi sett denna makalösa svamp var på Učka på Istrien i september, men då var det bara frågan om några få, om än stora och vackra. Här fylldes med ens hela blickfältet med högbenta bredbrättade fjälliga hattar! Och vi greps av guldruschen. Ni vet Klondike.

Vi plockade, Vesna och jag, vi plockade, Miki var lite förbryllad och han förstod nog inte riktigt vad jakten och upphetsningen gällde.

Och nej, det här med svampplockning är kanske inte något för hundar. Jo, jag vet att det finns tryffelhundar, men jag tror inte att det är något för Miki. Han hade annat i kikaren och tryckte då och då nosen hårt mot marken och vi funderade lite över en del ljud. Var det vildsvin? Björnar? Miki gav oss inga svar.

Nej, jag har inget nytt att berätta, fast det nya är att det nu är kallt. Gränserna mellan sol och skugga skärs med skarpa linjer och klara vinklar. Man vet hela tiden på vilken sida man är. Och himlen är hög och blå. Vi trampar runt i kvarteret, Miki och jag, och så åker vi lite spårvagn. Morgonen är det bästa, för den är ännu ganska ljus. Kvällen äts upp av natten och mörket ligger sedan kvar som ett stort kallt täcke. Ingen vet hur länge. Men Miki undrar nog inte.

Dagen är utvandrad, färdigvandrad och vi vänder hem. Miki är helt otrött men ändå lojal, och han kan ju ändå bolla lite när han kommer in. Det vet han.

Jag är så trött att jag går vilse bland rummen, som på sin höjd är två. En av de tyngsta veckorna är nästan förbi och själen är full av trassel och ludd, lättnad finns det ingen plats för. Nej, detta är inte någon klagosång, det är bara ett torrt konstaterande utan tanke, ett sätt att lägga korten på bordet och syna dem ett och ett för att sedan glömma dem ett och ett eller i klump. Förståndet vilar. Vetandet vilar. Vilja och önskningar är bortresta. Men ytterdörren är låst. Det är jag säker på.

Morgonen var just så ljus, varm och vacker som utlovat och Miki och jag travade på genom den, lugna och fria.

I grönsakshandeln suckade Marijans syster vällustigt ”ništa nije kao prije” (inget är som förr) och kunderna nickade nöjda. ”Ja, förskräckligt, eller hur?” Hur ska man tro på klagan en dag som denna? Hur ska man ens tro på sin egen klagan? Man låter den bara vackert förklinga – ništa nije kao prije – som en refräng till någon urgammal visa. Jag köpte druvor, paprika och brysselkål. Och vi gick runt hörnet och sedan förbi olivträdskaféet (jag kan inte lära mig det riktiga namnet). Med getögat såg jag ett ungt par med barnvagn på terrassen. Båda stirrade in i sina mobiler och barnet såg på Miki. Och jag tänkte att förr tittade man i stället in i det egna huvudet på jakt efter bilder och föremål för längtan. Mobilen har blivit en rullstol för tanken och fantasin.

Efter kaffestunden på Simpas terrass gick vi upp till oss och åt frukost och jag började med mitt textplockande i datorn. Utanför fönstren lekte solen med björkens och hasselns löv.

Och Miki kastade bollar och pinnar och fångade dem skickligt som alltid, tills han tröttnade och snabbt och listigt nöp mig i benet till lek.

Ännu en solens dag och varmt är det, så Miki och jag åkte in till stan för att gå en sväng längs Ilica bort till Britanski trg. Visst är det mycket jag borde men några soltimmar kan det allt vänta. Under vår vandring stannade vi då och då upp för att kika in i någon av de små bakgårdarna som så ofta blinkar till mellan Ilicas hus. Fickor av ljus och mörker.

Vi nådde torget och trasslade oss runt bord med böcker, kläder, smycken, lampor, musikinstrument och långa vackert böjda knivar. Gång på gång flög Miki upp efter en duva som kommit för nära. Det kändes som att hålla en bångstyrig drake i kopplet.

Nej, jag letade inte efter något särskilt, inte något föremål i alla fall. Jag ville bara besöka platsens ande eller stämning. ”Besöka” har visst med ”söka” att göra, ser jag nu…

Efteråt slank vi in på en av Ilicas bakgårdar och jag beställde en kopp kaffe och Miki spanade efter katter eller kanske råttor.