Dagen är utvandrad, färdigvandrad och vi vänder hem. Miki är helt otrött men ändå lojal, och han kan ju ändå bolla lite när han kommer in. Det vet han.
Jag är så trött att jag går vilse bland rummen, som på sin höjd är två. En av de tyngsta veckorna är nästan förbi och själen är full av trassel och ludd, lättnad finns det ingen plats för. Nej, detta är inte någon klagosång, det är bara ett torrt konstaterande utan tanke, ett sätt att lägga korten på bordet och syna dem ett och ett för att sedan glömma dem ett och ett eller i klump. Förståndet vilar. Vetandet vilar. Vilja och önskningar är bortresta. Men ytterdörren är låst. Det är jag säker på.