Idag kom ett mycket litet paket hit. Jag öppnade det efter att jag låtit det vänta genom lektionsförberedelserna. Att dra ut lite på överraskningar hör till mina nöjen. När jag vände på paketet såg jag att det var från Novellix och därmed var överraskningen egentligen borta – det var deras nyutgåva min översättning av Herta Müllers essä Hunger och siden ur samlingen med samma namn. Fast lite förvånad blev jag ändå över den lilla bokens böljande guldslingor. En linslus hoppade upp när jag tog bilden på boken liggande på det sydafrikanska överkastet.
Jag läser de första styckena igen och tänker på hur länge sedan det var som jag brottades med denna text.
Kilhackan blixtrade till. Försäljaren högg isär den rödblåa frusna stenen. Framför vågen fanns en kö. Människor med stela blickar. De talade knappt, det var som om kilhackans hugg gjorde tungan orörlig. Kilhackans egg högg varje gång av en bit från stenens kant. Ibland var biten större, ibland mindre. Hos människorna som tagit sig längre fram i kön, stod nyfikenheten skriven i ansiktena. Och frågan: Hur länge kommer stenen att räcka? Inte åt alla. Inte åt dem som köar tre hus längre bort på gatan.
Stenen bestod av hönshalsar, hönsvingar, hönsfötter, hönshuvuden. Dem hade man lagt i vatten och fryst ihop.
Så gick de första med sina blåröda klumpar förbi de andra och hemåt. De hade köpt kött den här dagen, sade de. Där sken solen på sprucken asfalt, halvt förtorkade träd kastade skuggor som bara bestod av grenar. På trottoaren låg de som sneda hornkronor. Där gick också kvinnan med högklackade skor förbi. Hon bar grenarnas sneda horn ett par steg. Och klumpen bar hon bredvid den blekröda sidenklänningen.
Ett hönshuvud, jag såg det tydligt bredvid kvinnans tumme, jag såg på hennes skor när hon gick. I solen började den rödblåa isen redan att droppa bredvid hennes steg. Det fanns ett långt droppspår där kvinnan hade gått.
Jag tänkte: hunger och siden. Och det fanns vrede och hjälplöshet innanför pannan…