Kategori: Berättelser ur livet

Utanför vrålar och ylar vindarna och kylan kryper in genom den före detta balkongens golvspringor. Jag har brottats i timmar med rättning och lektionsförberedelser och känner mig blekkindad och tunnmald och vill egentligen släppa taget om dagen, men den sista hundrundan återstår. Jag öppnar hastigt fönstret och möts av gårdslyktans flimriga sken och ser björkarna vrida sina grenar i vindarnas kalla kast. Jag söker i huvudet efter något upplivande tillrop i stil med ”upp, upp…” eller ”vandringsstaven grip” men nej, det är tyst i hjärnans mörka rum. Men jag vet – utan all handlingslust – att Miki och jag snart kommer att tränga oss ut genom vindens stötar nere i portöppningen. Och vi kommer att trampa på genom kvarteret och ju längre vi går desto mindre kommer vi bry oss om vindkasten och kölden. För vi är ganska starka och jag har min kappa och Miki har sin berömda månglockiga fäll.

Ja, och så här ser Miki ut när han vet att han inte får följa med ut. Uttrycksfullt bortvänd på sitt eget ullkrulliga sjöhästvis. Och jag känner mig skyldig fastän jag oftast inte har något val när jag går. En av den lilla obetydliga vardagssmärtans många stunder. Men även den förtjänar sitt monument. Och det ser ut just så här.

Idag faller regnet utan slut. Paraplyet är sönderbrutet efter ett intermezzo utanför Marijans butik: En ganska stor lösgående hund störtade plötsligt mot Miki och högg till honom – ja, kanske bara i ståltrådslockarna, men ändå. Jag drämde till angriparen i huvudet och paraplyet förlorade sin form. Ja, dålig kvalitet men också hårt slag. Hunden gnällde till och försvann och vi fortsatte mot banken. Någon gång ska ju hyran från förra månaden betalas. När vi kom fram till Raiffeisenbank, som är ”vår”, fick jag se att entrén var ombyggd och att man inte längre tar ut pengar ur en lucka i ytterväggen. Så vi gick in, en genomblöt dag som denna kunde det ju passa att vara inomhus vid pengauttaget. Det luktade nytt och lite skrikigt neutralt och ur väggen mumlade en musikslinga, tyckte jag, men kanske inbillade jag mig. Miki luktade lite på golvet. Jag tog en bild på moderniteten med oss inuti som fiskar eller harar i en glaskula.

Vi gick ut igen och Miki hittade ett stort ben, som jag inte tog ifrån honom. Han har levt länge på gatan, han vet vad han gör, tänkte jag. Och regnet fortsatte att falla.

Egentligen så är vädret här utanför rått och trist och vinden visslar runt knuten. Egentligen är jag ganska trött och håglös. Aldrig blir jag klar med rättandet och inte är jag uppfinningsrik eller ens lite vanligt påhittig. Men så finns ju Miki och vi bor här tillsammans. Om jag verkar ha tråkigt biter han mig i fötterna eller säger plötsligt och överraskande ”hööj” med tjock och kraftig röst. Ja, han kan prata och han kastar bollar och fångar dem elegant eller brutalt allt efter stundens ingivelse. Fast nyss klagade han över att jag inte är rolig. Han strök utmed väggarna och stötte då och då ut ett ”o”. Och så gick han och la sig på mattan och morrade inåtvänt. Men så med ens biter han mig i fötterna igen och brister sedan ut i ett stort farligt blixtrande leende.

Ja, så här såg det ut här imorse – snö på agaver, fast det är kanske bara en avlägsen agavesläkting vi ser på bilden. Och jag hörde folk mumla vid husknutarna med skräckblandad förtjusning: Zima…

Men trädens rötter håller ännu marken varm och skapar vackra runda mattor och förresten är all den här snön borta nu sedan dagen gått sin väg och låtit mörkrets draperi falla bakom sig. Det var bara en kort vitaktig visit utan kort, som man nu kan undra om den verkligen ägt rum i detta nu åter så gröngulbruna rum. Och Miki och jag spelar kort vid brasan, ljuger jag nu som tillägg. Vi dricker varsin grogg, skålar och blinkar åt varandra.