Även om jag egentligen borde skynda mig att göra allt det jag inte hunnit under den senaste tiden, så gav jag mig lov att sitta på Simpa en stund imorse. Miki och jag hade varit och köpt kiselo vrhnje i Veronikas ost-kiosk och när jag såg Simpas terrass ligga insvept i ett mjukt solljus, så tänkte jag att det visst skulle passa med en liten paus som inledning på dagen. Vi klev upp på den ännu tomma terrassen – det var fortfarande tidigt, i alla fall om man tänker på att det är söndag – och Gabriel, Ivans brorson, kom ut och tog min beställning. Miki, den lille jägaren, intog sin spanarposition och lät blicken finkamma ”parken”, särskilt hörnet med bambusnåren på gränsen till Kina-restaurangen. Där håller katterna ofta till. Själv tittade jag mest på björken och solstrålarnas lek över barken och löven. Jag tänkte mycket klart på ingenting och ingenting oroade mig.
