Morgonen var lätt och dagen som följde på den badade i ljus.
Efter Nillas avfärd tog Miki och jag spårvagnen till Trg kralja Petra Krešimira IV. Och så gick vi längs de där gatorna bort till Milvia, min kroatisklärare. Vid hörnet av Ljudevita Posavskog stannade jag till lite och tittade uppåt längs husväggen och räknade våningarna. Det var där någonstans som den där mannen för några veckor sedan kastade sig ut genom fönstret. Det går inte att glömma. Men vi gick vidare och så var vi i Milvias ljusa lägenhet. Milvia ger mig hopp om min kroatiska. På nytt tror jag att det kommer att gå, att minnet är starkare än glömskan, att orden kommer att stanna i mitt huvud, orden och de grammatiska reglerna. Milvia är mycket systematisk samtidigt som hon är charmfull och rolig. Och tempot är alltid högt. Vi talar kroatiska utom när hon förklarar reglerna, då talar vi italienska. Det är ingen dum övning att titta in i kroatiskan genom italienskan, andra likheter och skillnader blir tydliga än när jag går genom svenskan eller tyskan eller engelskan, fast helst ska jag väl inte gå för mycket genom något annat. Å andra sidan finns det plats för att både gå direkt in i kroatiskan och vara i den och att gå genom andra språk och vrida och vända och se alla skiftningar och reflexer. Sedan kan jag tänka – och tänker väl ganska ofta – att det är en lycka att jag inte förstår allt, att så mycket ännu är gåtfullt. Det är gåtorna och frågorna som gör livet möjligt att leva och uthärda.