Kategori: Berättelser ur livet

Inatt vaknade jag av att någon – var det samvetet? – frågade mig vad i all världen jag gör på facebook. Jag satte mig upp i sängen och började rada upp mina svar. Jag sa: Kanske har jag inte där att göra, eftersom jag aldrig följer några strömmar och kanske förresten inte alls kan det. Jag visar aldrig bilder på politiker eller andra typer kändisar eller bekanta aktivister med intressanta frisyrer eller utan för att visa hat eller beundran. Jag svarar aldrig på rebusartade frågor för att få veta vem jag är. Jag upprepar aldrig texter jag läst hos andra, utom möjligen om det rör en text jag bara sett hos en enda människa eller kanske i yttersta undantagsfall hos två eller tre (bröder och systrar i anden), blir det fler en fem så leder det till leda och blir till skräp för mig – i de allra flesta fall. Jag visar bara bilder jag själv tagit med de upprepningar det innebär (Canal Grande, Vukovarska, blicken från fönstret…) – och ja, här finns säkert också några undantag, men det är då just frågan om undantag. Jag skriver alla mina texter själv och citerar jag någon så är det efter omsorgsfullt övervägande. Vill jag på allvar säga detta en gång till? frågar jag mig strängt. Och någon gång kan svaret bli ja.

Men vet jag då inte att facebook är en gruppaktivitet där man tycker lika eller väldigt olika, men så gott som alltid i förhållande till dagens teman. Och är det inte fint att man leker lekar – vem var jag i mitt förra liv? Har jag kanske stoff för att bli hjärnkirurg eller operasångerska? Eller visar färgen på min tröja kanske min djupa medkänsla för allt som lider? Eller räknar jag kanske ovanligt bra?

Jag läser vissa dagar ganska mycket i mitt så kallade flöde, men jag följer ingen och låter bli att hata eller underkasta mig de olika dagsländorna och jag bryr mig inte om om någon är kort eller lång, har vacker eller mindre vacker näsa i politikens värld. Och jag följer inga trender, möjligen känner jag hur trenderna ibland skrapar mot mig och sliter av lite hud. Ja, trenderna visslar liksom förbi. Jag står här.

Jag är som ”pinnsoa” – ni vet igelkotten i den småländska mytologin – jag är min egen och om jag ränner omkring och sprätter lite i hörnet av facebook, så har det egentligen ingenting med någonting facebookskt att göra. Facebook råkar ligga omkring runt fötterna på mig. Nej, missförstå mig inte – eller för all del gör det – jag har allt några riktiga vänner i vimlet där, men de är nog färre än man kan tro. Och väl är väl det.

”Det finns bara dåliga kläder” eller hur är det nu man brukar täppa till munnen på den som mest av allt tycker om sol och värme? Jag lyssnar inte, i stället känner jag en skräckblandad sorg över detta att veta att varje år får flera månader bortslitna från sin kropp och nedsänkta i kyla, väta och mörker. Vintrarna gör livet kortare. Nyss när jag gick längs Brijunska här bakom tänkte jag i den kyliga gråfukten att denna tid är helt avklippt från solens och glädjens dagar i september och oktober. Nu dröjer det länge innan det går att bygga en bro till eller från oktobervärmen. Den här delen av året är ett hål i livets brokiga strumpa. Om ändå solen hade kunnat titta fram en stund igen! Ja, för ljuset hjälper ändå lite – väldigt lite – i kölden, men nej, vi har grått. Och rått och jag funderar på det där idet igen. Idet är en tänkt tillflyktsort men också en symbol för hålet, det där icke-varat. Framför mig spikar jag trotsigt upp en bild av bergen ovanför Corvara med sol och blå himmel. Blir jag glad? Egentligen inte. Vackert, men för kallt, för abstrakt liksom. Ingen varm andning.

Jag har visst slagit huvudet mot terminen. Fast det är samma termin som före jul och någon särskild förändring har inte inträtt, jag har i uppehållet bara haft lite mer tid att slösa med och lite latare och friare dagar. Men idag så stod jag där igen hårt pressad mellan dag och morgondag. Vad gör jag då när jag blir biten av hets och stress? Jag drömmer mig bort lite grann, så nu låter jag mig sakta gungas av en bild från Triestes gräns mot vattnen. Så här stilla kan havet se ut och segelbåten så fylld av tålmodig väntan på ingenting. Skylten som står med sitt långa ben djupt nedstucket i havsbotten berättar om regler som jag inte tänker läsa. Jag föreställer mig i stället att den skriver brev till andra stränder och andra tider. Och horisonten skär mjukt genom stolpen.

Efter några gnisslande, bitande kalla dagar med elaka vassa vindar har vi upplevt en ganska mild dag, vindstilla med försiktig sol bland luddiga moln. Miki och jag har gått genom kvarteren här i Sigečica och vi har provgått det nya året och funnit det ganska inbjudande. Det ska nog gå det här och det som hotar är inte viktigast, inte just nu i alla fall. Kanske spelar vi inte på himlens strängar, men vi gör andra saker som också får oss att känna livets smaker på tungan, de kärva och de lockande. Vi luktar på luften och jag tittar på husen, Miki sniffar och spanar efter katter och katter flyr eller spejar tillbaka från höga utsiktspunkter.

Efter en höst präglad av sökandet efter spår av Turopoljes traditionella träarkitektur är näthinnan redo för signaler också från andra trähus, från trähus i andra trakter. Jag har nog vid det här laget en underjordisk förbindelse med världens alla gamla trähus. Och jag tycker särskilt mycket om de där bruna, antagligen omålade trähusen med vackert snidade räcken och fönsterramar. De är hus på ett eget sätt. De andas och tidens tand gnager ovanligt vackert på dem. Med mitt inre öra hör jag hur det knarrar om golvplankorna när jag i fantasin går från rum till rum. Jag bor i dem från generation till generation och jag ser ut över markerna från halvdunklet på de skuggiga balkongerna.

De här husen som är bröder och systrar till dem i Turopolje står högt uppe i Corvara under den alpina himlen.