En dag – jag tror det var på julaftonen – for de två sardiska familjerna, Alex (som väl på sätt och vis hör till den ena), Miki och jag till Brunico, som ligger ungefär 35 km från Corvara, för att uppleva en alpin stad och för att inte behöva sörja över att det inte var bra skidväder. Bruneck har djupa rötter och omnämndes för första gången 1256. Befolkningen talar till över 80% tyska, den ladinska andelen är mycket liten och italienska talas av så där 15%. Här måste jag nog stanna upp lite för att göra en jämförelse med Corvara som är till nära 90% ladinsktalande! Fantastiska trakter för någon som kan glädja sig åt språkliga växlingar.
I ett tidigt skede klövs vår grupp för att några ändå ville åka skidor. Vi blev ett damgäng med Miki i stan och stundtals klövs också damgänget och jag gick stadspromenad med Alex och Miki.
Ganska snart var vi på väg upp mot slottet längs en halkig väg, som bara Miki gick riktigt stadigt på. Solen lyste vackert på grässlänterna och jag tänkte något om att det snart blir vår.
Man kunde inte komma in i slottet – och hundar hade nog inte fått det ändå – så vi gick ett varv däruppe och tittade åt alla håll som var öppna för blicken.
Så småningom sammanstrålade vi först med damerna och sedan också med herrarna och vi åt korv och surkål och annan kål på en rustik restaurang. Sedan gick vi lite kors och tvärs över floden Rienz och letade efter något som jag nu har glömt.
Under ytan påmindes jag gång på gång om mitt avlägsna förflutna i de här trakterna, den misslyckade färden på jakt efter arbete genom de här dalarna med Sandro och katten Muccotto för över 40 år sedan. Den nattliga kölden under de stela filtarna, lukten av kattkiss i bilen, snökedjorna som rasslade, riset vi kokade med snö på det lilla spritköket, kattmaten som vi delade på tre. Ja, detta var den underliggande refrängen som brummade medan jag gick där som medelrik människa på den välskötta lilla stadens gator. Och jag tog bilder av byggnader i sol även om jag hade helt andra bilder inne i huvudet.
