Kategori: Berättelser ur livet

God Jul från Corvara in Badia! Nej, vi åker inte skidor Miki och jag, men vi går över snön. Vad vi gör i övrigt får ni försöka gissa – om ni har lust. Runt omkring oss talar man ladino – och tyska och italienska.

Stressen och den allmänna överbelastningen tvingar fram min vilja till motstånd och min lust att visa en bild från den ljusa sidan, där inget av det otäcka jagandet syns. Jag bryr mig inte om någonting annat än att drömma och vandra genom parkerna, skämta och prata med vänner eller sitta på Cooltura och dricka kaffe med Vesna och Miki. Allt annat är bara undersidan av vår farkost som forsar fram på ytan av de mörka floderna av brådska, maktlöshet och bekymmer. Miki och jag skrattar åt att det är så svårt och arbetsamt. Och vi tror att ”kromp” har upphört att existera. Det enda som finns är frihet och glädje.

Den tredje söndagen i advent bjöd på sol, mest en blek sådan men ändå. Miki och jag åkte in till stan för att träffa Gabi för en promenad i Gornji grad. Folkvimlet blev en plåga för Miki som kände sig för liten bland alla de stora människofötterna, så vi gjorde vårt bästa för att välja vägar som de flesta inte tog, men var hittar man sådana en dag som denna? Miki försökte gång på gång smyga sig av från gator eller trappor och ibland lyckades han, som kort efter att den här bilden togs. Då var han plötsligt under trätrappan, borta från vimlets yra på jakt efter katt och råtta.

Men jag fiskade upp honom igen och så travade vi på. Jag åt en Germknödel (som hette ”germknodel”) med vallmo (mak) och släppte ner några bitar till Miki. Då lugnade han sig. För stunden i alla fall. Sedan fortsatte kampen som egentligen inte var så hård och solen sken med ens lite varmare och vi såg – åtminstone Gabi och jag – det blå vertikala tåget ( vår uspinjača) sakta sänka sig mot Donji grad.

I utsikten verkade allt mycket grönt och jag tänkte att det är det här som kallas ”vintergröna” och det spelar nog ingen roll vad jag menar med det eller om jag har rätt eller fel.

Vi bor i ett bra kvarter. Sigečica har en själ, en omisskännligt hjärtlig och lite råbarkad själ. Här finns baren Simpa med Ivans plötsliga grillfester med gratis kött till alla, här finns Cooltura med sin moderna estetik som ändå tillåter hundar på fåtöljerna och rökning utan att förlora det minsta av sin elegans och så finns adventsfesten. Miki och jag var där med Vesna och hennes barnbarn Istok. Ut ur den fula neonupplysta lokalen strömmade musiken och för tjugo kuna fick man så mycket man ville av grillat kött och kuhano vino. Och pengarna gick till Sigečicas fattiga utan att någon behövde känna sig som annat än deltagare i festen. Miki fick sina köttbitar och hittade andra i dunklet mellan sopsäckarna. Och vi hälsade på hundar och människor, tuggade och svalde och kölden fjärmade sig och försvann ut i buskarna bakom gränsen mellan flackande ljus och djupaste mörker.

Här i Zagreb är det sedan någon vecka 2019, ja, vi ligger på en speciellt snabb tidsvåg, alltid först, vem vill eller vågar tävla med oss? Så är det varje år och man känner sig väldigt snabb.

Och ikväll var det Babylon igen för hundrade eller sjuttiotolfte gången. Vi var många runt de tunga smala borden, nio med Miki och de flesta av oss drack Nikšićko, detta utländska, montenegrinska öl och stämningen var god och hög. Vi talade mycket om Danmark och vi sa saker på danska på prov. Josip talar ju danska, så vi andra låg lite i lä. Vi talade om annat också till exempel om vin och sedan dök ortnamn som Märsta och Drniš och Našice upp. En bra kväll och nu är Miki och jag hemma i boet.