Kategori: Berättelser ur livet

Till Corvara åkte Miki och jag med tåg till Opicina – med stopp för övernattning i Ljubljana. I Opicina satte den bereste Miki för första gången sina tassar på italiensk mark, om än i ett ganska slovenskt Italien. Vi steg lite prövande av tåget och gick sedan in emot byns centrum, där Alexandra och Federico strax därpå dök upp med bil och lät oss kliva på. Ja, och så for vi ner till Trieste för att äta på Buffet Da Pepi innan vi gav oss av mot de snöklädda bergen i Alto Adige.

Nu är vi tillbaka i Trieste och denna gång drar vi ut på tiden här. Vi bor hos Alessandra och Piero både en och två nätter och upplever staden och havet i ett lite lugnare tempo. Jag visar honom mina platser och vi går längs havet och spanar mot Molo Audace och Miki luktar på marken och havet men blöter inte en tass.

Och vi går flera varv runt Canal Grande och jag låter Miki stå på den där ”fotoplatsen” vid räcket med blick bort mot allt det där som jag har nämnt tiotals gånger här.

Dagen har varit grå och Triestes leende kärvt.

God Jul från Corvara in Badia! Nej, vi åker inte skidor Miki och jag, men vi går över snön. Vad vi gör i övrigt får ni försöka gissa – om ni har lust. Runt omkring oss talar man ladino – och tyska och italienska.

Stressen och den allmänna överbelastningen tvingar fram min vilja till motstånd och min lust att visa en bild från den ljusa sidan, där inget av det otäcka jagandet syns. Jag bryr mig inte om någonting annat än att drömma och vandra genom parkerna, skämta och prata med vänner eller sitta på Cooltura och dricka kaffe med Vesna och Miki. Allt annat är bara undersidan av vår farkost som forsar fram på ytan av de mörka floderna av brådska, maktlöshet och bekymmer. Miki och jag skrattar åt att det är så svårt och arbetsamt. Och vi tror att ”kromp” har upphört att existera. Det enda som finns är frihet och glädje.

Den tredje söndagen i advent bjöd på sol, mest en blek sådan men ändå. Miki och jag åkte in till stan för att träffa Gabi för en promenad i Gornji grad. Folkvimlet blev en plåga för Miki som kände sig för liten bland alla de stora människofötterna, så vi gjorde vårt bästa för att välja vägar som de flesta inte tog, men var hittar man sådana en dag som denna? Miki försökte gång på gång smyga sig av från gator eller trappor och ibland lyckades han, som kort efter att den här bilden togs. Då var han plötsligt under trätrappan, borta från vimlets yra på jakt efter katt och råtta.

Men jag fiskade upp honom igen och så travade vi på. Jag åt en Germknödel (som hette ”germknodel”) med vallmo (mak) och släppte ner några bitar till Miki. Då lugnade han sig. För stunden i alla fall. Sedan fortsatte kampen som egentligen inte var så hård och solen sken med ens lite varmare och vi såg – åtminstone Gabi och jag – det blå vertikala tåget ( vår uspinjača) sakta sänka sig mot Donji grad.

I utsikten verkade allt mycket grönt och jag tänkte att det är det här som kallas ”vintergröna” och det spelar nog ingen roll vad jag menar med det eller om jag har rätt eller fel.

Vi bor i ett bra kvarter. Sigečica har en själ, en omisskännligt hjärtlig och lite råbarkad själ. Här finns baren Simpa med Ivans plötsliga grillfester med gratis kött till alla, här finns Cooltura med sin moderna estetik som ändå tillåter hundar på fåtöljerna och rökning utan att förlora det minsta av sin elegans och så finns adventsfesten. Miki och jag var där med Vesna och hennes barnbarn Istok. Ut ur den fula neonupplysta lokalen strömmade musiken och för tjugo kuna fick man så mycket man ville av grillat kött och kuhano vino. Och pengarna gick till Sigečicas fattiga utan att någon behövde känna sig som annat än deltagare i festen. Miki fick sina köttbitar och hittade andra i dunklet mellan sopsäckarna. Och vi hälsade på hundar och människor, tuggade och svalde och kölden fjärmade sig och försvann ut i buskarna bakom gränsen mellan flackande ljus och djupaste mörker.