I Corvara blickade hela tiden det mäktiga berget Sassongher ner på oss. När jag inte såg på det hade jag ändå dess silhuett på näthinnan. Jag kände alltid bergets närhet och visste dess trappstegslinje: ett två tre.
Det stod där ovanför byn som en tung bakgrund av en annan materia, alltid beredd att skifta i blekgult, guldgult eller rödguld under solens strålar. Ibland tänkte jag på bockarna Bruse när jag följde linjen mellan den största toppen, den mellersta och den minsta toppen. Tre bröder kanske i de gamla ladinska sagorna. Och namnet? Betyder det kanske Songhers sten? Vem var Songher? En mytisk släkting till den ensamme olycklige jätten Rübezahl – rovräknaren – i Riesengebirge?