Kategori: Berättelser ur livet

Morgonen var grå och dagen har varit blek men Miki är tillbaka efter en natt hos Vesna, så hans svartkrulliga ljus lyser här, där han ligger bredvid mig på soffan.

Jag sover mycket, arbetar lite i gliporna, undrar lite om benet växer ihop eller inte. Imorgon får jag veta något om det. Smärtan är seg och låg, den liksom bara ligger där utan att göra väsen av sig. Jag har drömt om eller tänkt på ”Amarcord”, någon scen nere vid vattnet som blandade sig med mina minnen från den långa raden av somrar i Pesaro. Och jag har genom recensionen jag skriver på förirrat mig till Amazonas och sedan ut på Sargassohavet, där jag sett Harry Martinsons skedstork flyga förbi. Ja, jag vet att storken flög in mot Holland, men kanske är det den där Floridatången någon rad högre upp, som skapar denna förbindelse. Fönstren står öppna i mitt huvud, som ni ser, och tankarna, när de flyger in, sätter sig var de vill på mitt inre träds grenar. Även om jag lever i en burk med bara två titthål, så är utsikten stundtals mycket vid.

Det är morgon och Vesna med barnbarnen Iskra och Istok har just varit här och hämtat Miki för dagen. Det blir en rolig dag för honom och för Vesna och barnen säkert också. Jag ser att det är sol ute, vintersol, och jag har känt på vinterluften från det öppna fönstret. Nyss tittade jag lite i facebook men det stod mest om vilka partier man ska hata och vilka man inte bör ogilla, ja, och vilka länder man ska förakta och vilka som står över sådant. Jag tänker lite ansträngt att allt man bedömer borde bedömas med eftertanke och försiktighet – vet jag tillräckligt om det där för att säga det här? – och allt – åtminstone inom samma kategorier – borde mätas med samma måttstock. Detta säger jag mest för att ha det sagt och för att rensa lite så att inte olusten stockar sig någonstans. Jag ser björkarnas vita stammar genom de halvslutna persiennerna – på bilden här ser man dem inte och jag gläder mig åt att se mer än min mobilkamera.

Idag ska jag sköta mig helt själv utan sällskap. Nej, det är inget sorgligt med detta. Ensamheten har sina glädjeämnen när den är tillfällig. Lite våghalsigt har jag stoppat tvätt i tvättmaskinen, ja, jag vet alltså inte hur man hänger upp tvätt från kryckor och här är ändå lite komplicerat att hänga tvätt, men jag tänker mig att idéerna kommer när det är dags. Om jag beställer mat från någon hämtfirma kanske utbäraren kan hjälpa mig lite, eller så behövs det inte och i värsta fall kan Vesna bistå mig ikväll. Allt är ju inte lika viktigt. Det är väldigt bra i många sammanhang detta att allt inte är lika viktigt.

Drömmarna tar stor plats och det beror kanske på att verkligheten blivit tunn och smal och full av upprepningar. Nu tänker jag på repet i ”upprepning” och det kunde ju vara lite roligt om det fanns ett samband, fast det gör det nog inte. Men tillbaka till det jag ville säga: drömmarna tar stor plats och inatt drömde jag att jag stod på en stor plats och avstånden var mycket långa åt alla håll. Jag har nog aldrig drömt om något så abstrakt som avstånd förr. Eller ska jag i stället säga att jag aldrig har drömt så konkret om något så undflyende? Fast möjligen är det en väldigt vanlig dröm. Bara svår att beskriva. Och kanske illustrerar den att jag i dessa dagar lever liksom på avstånd.

Cirkeln är trång men det går att leva i den ganska fridfullt. Idag var Gabi här. Hon hade med sig burek sa sirom och burek s mesom från ett bra ställe vid Trešnjevački trg, så efter hennes första runda med Miki åt vi av det. Sedan gick eftermiddagen, Gabi arbetade med sitt i balkongrummet och jag försökte skriva en recension halvliggande på soffan med Miki vid fot och gipsfot. Efter någon timme gav jag upp och sköt över datorn på stolen och gled själv över i sömn och Miki somnade han med. Jag tror det är den här mumlande lågenergismärtan som drar kraften ur mig. Det gör inte särskilt ont men det molar och maler genom timmarna och tanken blir oskarp och omvärlden suddig. Allt är nära men som i en dröm.

I rummen här rådde en fläckfritt ro. Jag anade hur Gabi gick förbi mig för att hämta saker eller för att vila en stund på sängen. Genom sömnlagren hörde jag henne prata ungerska med sin syster i Budapest. Ljudet kom och gick och det gav en ytterligare dimension av lugn. Ungerska kan låta så lugnt. Kanske särskilt om man inte förstår.

Lite senare i den tidlösa tiden drack vi kaffe och pratade om – ja, det var väl mest jag som pratade – och skrattade åt episoder ur mitt kaliforniska äventyr någonstans i ungdomen. Mitt iransk-kaliforniska äventyr får jag väl tillägga. Jag tror samtalet hamnade där för att jag hade drömt något om det. I den här tiden av mitt liv, den som är nu strax efter benbrottet, löper alla mina minnens omloppsbanor väldigt tätt. Jag är förbluffande nära vilken punkt som helst i mitt liv. Benbrott är något existentiellt, något som flyttar om tillvaron, något som skapar både närhet och avstånd i sinnet.

Så, nu har dagen nästan rullat förbi. Jag försöker skilja mellan vad som hänt och vad som inte hänt. Säkert har jag stakat mig fram lite genom rummen och lärt mig mer om den svåra tröskeln till balkongrummet. Något jag läste härom dagen om kryckgående har blivit begripligare. Det finns något som heter att ”markera steg”, så tror jag i alla fall att det kallades i texten. Jag tolkar det nu som att ta ett slags låtsassteg med det brutna benet. Genom detta ”skuggsteg” blir gången med det pålitliga benet smidigare. Ja, ni behöver inte tro mig. Idag har jag bara ätit ”bitar” i köket. Det kändes överdrivet att beställa mat från hämt-lämning. Man måste ju också vara hungrig. Jag har legat en del på soffan och domnat och somnat och domnat. En dröm om en plats som fick heta ”Stockholm” gled förbi mycket vacker. Alla husen var klädda med röd puts och gatorna var små och krokiga och branta. Himlen ovanför var låg och mörkblå och färgen rann över i vattnen nedanför. En dröm i rött och mörkblått och kanske fanns det en remsa av guld någonstans. Jag vaknade och tänkte lite förstrött på vad jag sett och gled sedan tillbaka ner i domningen. Ganska lätt att leva så. Miki är hos Vesna och hon har skickat mig en bild där han ligger och spanar från hennes fönster.

Och så berättade hon om ett hundintermezzo i hennes trappuppgång. Det är karnevalstid och barn går runt och ringer på för att tigga godis och en barngrupp ringde på Vesnas dörr samtidigt som på grannens. När dörrarna öppnades flög två svartkrulliga hundar ut med hög fart, en mindre och en större – ja, det är Miki som är den mindre – och kastade sig över varandra, men Vesna och den störres husse lyckades dra isär dem och ingen blev skadad. Ja, allt är oförutsägbart och ofta går det fort.

I glappen mellan de olika letargiska tillstånden har jag satt ihop tentor till de olika studentgrupperna. Ett av uppsatsämnena handlar om mardrömmar – vi har läst Hjalmar Söderbergs historiett ”Mardröm” och den är tänkt som utgångspunkt för uppgiften. Jag tänker på mina soffdrömmar nu och att de inte är mardrömmar. Jag verkar ha blivit given en barmhärtig balans mellan tungt och lätt. En annan sak som jag lägger märke till är att jag plötsligt är mycket bättre på kroatiska. Jag skriver obesvärat långa mail och kanske är det mesta felböjt men jag tror det är begripligt för jag får helt begripliga svar.

När eftermiddagen började böja sig mot sitt slut tog jag en bild på ”parken” från mitt fönster. Ljuset är på väg tillbaka och även om inte jag kommer ut, så kommer mer och mer av ljuset in.

Jag håller ett öga på mitt hjälpnätverk. Imorgon tar Vesna ut Miki på morgonen, sedan är Gabi här under dagen och på kvällen tar Mirjana Miki på den avslutande rundan. Så ser planen ut och den ser bra ut, precis som den för idag.

I den nya tiden rör sig allt i små cirklar eller om att hoppa från tuva till tuva, fast hoppar gör jag väl knappast eller jo förresten: jag hoppar på ett ben på kryckor. Hur kommer jag från a till b och sedan från b till c? Det mesta bygger på andras välvilja och hjälpsamhet och något på min uppfinningsrikedom. Vem tar ut Miki imorgon och på lördag, söndag, måndag…? Och hur många gånger?

Då och då öppnar jag fönstret mot ”parken” för att se på årstiden. Nu är vintern här, ser jag. Och när Miki kommer in är han kall i pälsen.

Här inne har jag givit upp det där med att flytta tallrikar med mat från köket till bordet i balkongrummet. Frukost och kvällsmat äter jag i köket, där jag numera har en stol. Jag äter frukt eller bitar av saker: ost, bröd och annat. Mitt på dagen kommer ibland någon vän med mat och för de kommande dagarna har jag bestämt mig för att beställa mat från någon av alla hämtmatsfirmorna eller ska jag kalla dem lämnmatsfirmor eller kan det möjligen finnas ett bättre ord? Det måste det nog kunna. Ja, och jag tränar in nya tekniker för att bära saker med munnen. Annars låter jag arbete och vila byta plats med varandra genom dagens timmar. Ibland tar vilan överhanden och blir till dvala, dvala i det lilla formatet. Jag dväljs i dvalan, tänker jag. De gamla bekymren har flyttat till tillvarons uthus.