Nära

Cirkeln är trång men det går att leva i den ganska fridfullt. Idag var Gabi här. Hon hade med sig burek sa sirom och burek s mesom från ett bra ställe vid Trešnjevački trg, så efter hennes första runda med Miki åt vi av det. Sedan gick eftermiddagen, Gabi arbetade med sitt i balkongrummet och jag försökte skriva en recension halvliggande på soffan med Miki vid fot och gipsfot. Efter någon timme gav jag upp och sköt över datorn på stolen och gled själv över i sömn och Miki somnade han med. Jag tror det är den här mumlande lågenergismärtan som drar kraften ur mig. Det gör inte särskilt ont men det molar och maler genom timmarna och tanken blir oskarp och omvärlden suddig. Allt är nära men som i en dröm.

1IMG_5209

I rummen här rådde en fläckfritt ro. Jag anade hur Gabi gick förbi mig för att hämta saker eller för att vila en stund på sängen. Genom sömnlagren hörde jag henne prata ungerska med sin syster i Budapest. Ljudet kom och gick och det gav en ytterligare dimension av lugn. Ungerska kan låta så lugnt. Kanske särskilt om man inte förstår.

Lite senare i den tidlösa tiden drack vi kaffe och pratade om – ja, det var väl mest jag som pratade – och skrattade åt episoder ur mitt kaliforniska äventyr någonstans i ungdomen. Mitt iransk-kaliforniska äventyr får jag väl tillägga. Jag tror samtalet hamnade där för att jag hade drömt något om det. I den här tiden av mitt liv, den som är nu strax efter benbrottet, löper alla mina minnens omloppsbanor väldigt tätt. Jag är förbluffande nära vilken punkt som helst i mitt liv. Benbrott är något existentiellt, något som flyttar om tillvaron, något som skapar både närhet och avstånd i sinnet.

Kommentera