hälsning från domningen

Så, nu har dagen nästan rullat förbi. Jag försöker skilja mellan vad som hänt och vad som inte hänt. Säkert har jag stakat mig fram lite genom rummen och lärt mig mer om den svåra tröskeln till balkongrummet. Något jag läste härom dagen om kryckgående har blivit begripligare. Det finns något som heter att ”markera steg”, så tror jag i alla fall att det kallades i texten. Jag tolkar det nu som att ta ett slags låtsassteg med det brutna benet. Genom detta ”skuggsteg” blir gången med det pålitliga benet smidigare. Ja, ni behöver inte tro mig. Idag har jag bara ätit ”bitar” i köket. Det kändes överdrivet att beställa mat från hämt-lämning. Man måste ju också vara hungrig. Jag har legat en del på soffan och domnat och somnat och domnat. En dröm om en plats som fick heta ”Stockholm” gled förbi mycket vacker. Alla husen var klädda med röd puts och gatorna var små och krokiga och branta. Himlen ovanför var låg och mörkblå och färgen rann över i vattnen nedanför. En dröm i rött och mörkblått och kanske fanns det en remsa av guld någonstans. Jag vaknade och tänkte lite förstrött på vad jag sett och gled sedan tillbaka ner i domningen. Ganska lätt att leva så. Miki är hos Vesna och hon har skickat mig en bild där han ligger och spanar från hennes fönster.

1b13cc487-158d-4829-8ba8-78f7b4fc1fc7

Och så berättade hon om ett hundintermezzo i hennes trappuppgång. Det är karnevalstid och barn går runt och ringer på för att tigga godis och en barngrupp ringde på Vesnas dörr samtidigt som på grannens. När dörrarna öppnades flög två svartkrulliga hundar ut med hög fart, en mindre och en större – ja, det är Miki som är den mindre – och kastade sig över varandra, men Vesna och den störres husse lyckades dra isär dem och ingen blev skadad. Ja, allt är oförutsägbart och ofta går det fort.

I glappen mellan de olika letargiska tillstånden har jag satt ihop tentor till de olika studentgrupperna. Ett av uppsatsämnena handlar om mardrömmar – vi har läst Hjalmar Söderbergs historiett ”Mardröm” och den är tänkt som utgångspunkt för uppgiften. Jag tänker på mina soffdrömmar nu och att de inte är mardrömmar. Jag verkar ha blivit given en barmhärtig balans mellan tungt och lätt. En annan sak som jag lägger märke till är att jag plötsligt är mycket bättre på kroatiska. Jag skriver obesvärat långa mail och kanske är det mesta felböjt men jag tror det är begripligt för jag får helt begripliga svar.

När eftermiddagen började böja sig mot sitt slut tog jag en bild på ”parken” från mitt fönster. Ljuset är på väg tillbaka och även om inte jag kommer ut, så kommer mer och mer av ljuset in.

2IMG_5204

Jag håller ett öga på mitt hjälpnätverk. Imorgon tar Vesna ut Miki på morgonen, sedan är Gabi här under dagen och på kvällen tar Mirjana Miki på den avslutande rundan. Så ser planen ut och den ser bra ut, precis som den för idag.

Kommentera