Morgonen var grå och dagen har varit blek men Miki är tillbaka efter en natt hos Vesna, så hans svartkrulliga ljus lyser här, där han ligger bredvid mig på soffan.
Jag sover mycket, arbetar lite i gliporna, undrar lite om benet växer ihop eller inte. Imorgon får jag veta något om det. Smärtan är seg och låg, den liksom bara ligger där utan att göra väsen av sig. Jag har drömt om eller tänkt på ”Amarcord”, någon scen nere vid vattnet som blandade sig med mina minnen från den långa raden av somrar i Pesaro. Och jag har genom recensionen jag skriver på förirrat mig till Amazonas och sedan ut på Sargassohavet, där jag sett Harry Martinsons skedstork flyga förbi. Ja, jag vet att storken flög in mot Holland, men kanske är det den där Floridatången någon rad högre upp, som skapar denna förbindelse. Fönstren står öppna i mitt huvud, som ni ser, och tankarna, när de flyger in, sätter sig var de vill på mitt inre träds grenar. Även om jag lever i en burk med bara två titthål, så är utsikten stundtals mycket vid.