En bonde gav sig en dag av mot staden Biella. Det regnade och blåste så förfärligt att det nästan inte gick att ta sig fram på vägarna. Men bonden hade ett viktigt ärende så han knatade envist vidare med sänkt huvud mot regnet och stormen.
Han mötte en gamling som sade: – Goddag! Vart är du på väg med en sådan brådska, min gode man?
– Till Biella, – sade bonden utan att stanna.
– Du skulle åtminstone kunna säga: ”om Gud vill”.
Bonden stannade, såg gamlingen i ögonen och svarade: – Om Gud vill, går jag till Biella: och om Gud inte vill, så måste jag ändå dit.
Nu var det så att gamlingen var Gud. – Då kommer du inte till Biella förrän om sju år, sade han. Ta nu ett hopp ner i det där kärret och stanna där i sju år.
Och bonden förvandlades i samma stund till en groda och tog ett skutt ner i kärret.
Sju år gick. Bonden kom upp från kärret, blev människa igen, klämde hatten på huvudet och fortsatte på sin väg till marknaden.
Efter ett par steg dök gamlingen upp igen. – Vart är du på väg, min gode man?
– Till Biella.
– Du skulle kunna säga: ”om Gud vill”.
– Om Gud vill, bra; om inte så känner jag till historien och till kärret kan jag gå själv.
Och något annat gick inte att få ur honom.
Det här är min översättning av den kortaste sagan i folksagosamlingen ”Fiabe italiane”. Det är den italienske författaren Italo Calvino som har samlat sagorna och skrivit ner dem och omformat dem från olika dialekter till italienskt riksspråk. Just den här sagan är hämtad från norra Piemonte, men det finns också varianter av den på andra ställen i Norditalien till exempel i Friuli.
Så att den som vill ska kunna jämföra översättningen med ”originalet” skriver jag ner Calvinos text här:
Un contadino scendeva un giorno a Biella. Faceva un tempo così brutto che per le strade non si poteva quasi andare avanti. Ma il contadino aveva un affare importante e continuava ad andare a testa bassa, contro la pioggia e la tempesta.
Incontrò un vecchio che gli fece: – Buon dì! Dove andate, buon uomo, così in fretta?
– A Biella, – disse il contadino, senza fermarsi.
– Potreste dire almeno: ”se Dio vuole”.
Il contadino si fermò, guardò il vecchio in faccia e ribatté: -Se Dio vuole, vado a Biella; e se Dio non vuole, devo andarci lo stesso.
Ora, quel vecchio era il Signore. – Allora a Biella ci andrete tra sette anni, – gli disse. – Intanto, fate un salto dentro quel pantano e stateci sette anni.
E il contadino si trasformò tutt’a un tratto in una rana, spiccò un salto e giù nel pantano.
Passarono sette anni. Il contadino uscì dal pantano, tornò uomo, si calcò il cappello in testa, e riprese la strada per il mercato.
Dopo pochi passi, ecco di nuovo quel vecchio. – Dov’è che andate di bello, buon uomo?
– A Biella.
– Potreste dire: ”se Dio vuole”.
– Se Dio vuole, bene; se no, il patto lo conosco, e nel pantano ci so andare ormai da solo.
E non ci fu verso di cavarne altro.
