Värmepunkter i kylan: Sigitas Parulskis

![Parulskis](/wp-content/PICT1/PICT1845_01.jpg @alignleft)Även om romanen ”Tre sekunder himmel” främst är en skildring av en ung mans vedermödor i Sovjetarmén – en tillvaro fylld av förtryck, våld, nöd och pennalism, så glimtar på några ställen en annan värld igenom, en värld där det fortfarande finns plats för värme trots allt. Inne i några små veck av romandräktens brutala destruktivitet (ursäkta den fåniga bilden) finns fragment av en kärlekshistoria gömda, visserligen är den vingklippt och sargad, men det är en historia om en kärlek och om längtan efter kärlek. Jag läser nu ur en av de här små gömmorna för er:

I de förbannade filmerna är allt annorlunda, i kärleksfilmerna är det inte alls som i livet, som för mig och Marija, som för mig. Där är dialogerna alltid lysnade, om en man kläcker ur sig en vettig fras får han genast kvinnans uppmärksamhet, hon tiger, skapar en paus som sedan mynnar ut i en kyss. Vilka lysande fraser jag än skulle säga till Marija skulle hon strunta i dem, hon skapar inga pauser, hela hon är en evig paus, hon lyssnar inte på mig, hon hör mig inte, för jag talar för mig själv och scenariot tar aldrig slut, det är vattningt och oformligt, och betoningarna sedan, vilka jävla betoningar, allt löses upp i en oklar, mumlande boll, till och med när jag lyckas få till en träff med Marija, alla fraser jag förberett för att provocera fram en paus klingar kraftlöst, leder ingenstans.

Marta

![Fagnano Alto](/wp-content/opi1.jpg @alignright)Hon föddes i den lilla byn Fagnano Alto uppe bland bergen i det innersta av Abruzzo. Under vinternätterna kunde det ibland hända att man hörde vargarnas ylande in i husen där. Hon fick namnet Marta som ett förebud om det liv hon hade framför sig. Tunga bördor skulle läggas på henne och lyckan skulle mycket sällan komma i hennes väg.

lupo

Hon överlevde tuberkolosen, men hon fick hår på bröstet i stället. ”Invece mi è venuta la peluria”, brukade hon säga. Men inte var hon särskilt hårig och någon sade att hon hade en byst som Florinda Bolkan. Det var väl inte helt sant, men kanske inte alldeles fel heller.

Hon gifte sig med Vincenzo och flyttade norrut till en liten stad i det allra nordligaste av Piemonte. Vincenzo kom egentligen också från Södern, ja, en ännu sydligare Söder: trakten av Lecce, långt ner på klacken. Vincenzo ville söka lyckan i Norr. Han blev också rik, köpte ett sågverk, tog stora risker, förlorade nästan allt, sågverket till exempel. I stället blev han vinhandlare i det lilla, han sålde viner nerifrån Byn i Södern till andra som visste hur ett riktigt vin ska smaka. Marta utbildade sig till sömmerska och hade ett tag en liten skola för flickor som ville lära sig att sy sina kläder själva. Under lektionerna tog hon fram en särskild lite monotont värdig skolröst. Efter några år i den norditalienska staden födde Marta en son.

Vincenzo var hetlevrad och hade alltid rätt. Ibland slängde han ut de små vingubbarna ur sin butik för att någon av dem sagt emot honom om Kriget eller Sågverket. Marta kunde kalla honom ”scemo di guerra” – ”krigsgalning”, tyst för sig själv, de gånger han kom rusande mot henne med eldgaffeln i högsta hugg. Annars bar hon tåligt alla bördor, den slappe, ansvarslöse sonen som aldrig fick något ur händerna, den galne mannen som skrek och kastade ut krukor och stolar genom fönstren eller flyttade ut till Affären, den halvt förlamade modern som gnisslade sin bitterhet över henne. ”Com’è brutta la vecchiaia” – ”Vad hemsk ålderdomen är”, suckade Marta, matade modern och gick ner med en matlåda till Vincenzo som – om flykten från hemmet skedde om vintern – låg vid spisen i Affären inrullad i en gammal militärfilt och tyckte synd om sig själv. Eller också hade han glömt alltihop och börjat koka tomatsås i det inre köksaktiga rummet, såsom bara han kunde koka en tomatsås.

Åren gick och Martas väg kantades av besvikelser och plågor: Det blev inget av sonen och Marta blev sjuk och sedan ännu sjukare. Hon visade sina operationsärr för den som ville se. Ja, bara för kvinnor, förstås, det var ju underlivsoperationer det var fråga om. ”Sono stata sotto i ferri un’altra volta” – ”Jag har varit under järnen igen”, sade hon och log stolt-tappert-tålmodigt. Tänderna förkom och inte fanns det några pengar till att laga dem. Hon lärde sig att le med slutna läppar.

Marta var bara strax över femtio när hon dog, sliten och tilltygad men egentligen inte gammal. Hon blev djupt sörjd, men det fick hon ju aldrig veta.

”Upptäckt”

Jag har gjort en liten spännande språklig ”upptäckt” och vill nu ge den vidare. Kanske är några av er både språkintresserade och lite ovetande på den här punkten. Ibland har jag på ett vagt sätt funderat över skillnader mellan olika romanska språk speciellt mellan italienska och spanska. Så här till exempel: Varför slutar plural av spanska substantiv på ”s” – ojos, hijos, casas – medan italiensk plural för det mesta slutar på ”i” eller ”e” – occhi, figli, case? kunde jag till exempel undra. Just detta med pluralbildningen är väl en av de mest iögonfallande och konsekventa skillnaderna mellan de båda språken.

Jag tänker ta ordet ”varg” som exempel för att jag har tänkt en del på vargar de senaste dagarna. Om man utgår från latinet ser ”varg” ut så här i plural i olika kasus:

lupi (nominativ)
luporum (genitiv)
lupis (dativ)
lupos (ackusativ)
lupis (ablativ)
lupi (vokativ)

Vad heter nu ”vargar” på spanska och italienska? ”Lobos” respektive ”lupi”. Spanskan utgår ifrån latinets ackusativform och italienskan ifrån dess nominativ. Och det inte bara när det gäller vargar.

Naturligtvis föder det här vidare frågor. Varför har spanskan fastnat för ackusativ och italienskan för nominativ? Ja, det kan jag inte svara på.

Trevlig trettondag!

krubba

Bildgåta

Jag har upptäckt att jul- och nyårstiden är en tid för litterära tävlingar i den vik av blogghavet där jag simmar omkring. Något sent, kanske, tänker jag också bjuda på en tävling och möjligen kommer en och annan att tycka att den är lite mager och småsnål: en fråga och inga priser. Nåväl, välkomna ändå. Som titeln anger rör det sig om en bildgåta. Frågan är enkel och förutsebar: Vilket är verket och vem är författaren som figurerna här för tanken till? Alla hjälpmedel är tillåtna, även googling (!), och ni får gärna be om ledtrådar eller ställa frågor, det skapar extra trivsel. Och dessutom: det kan mycket väl hända att även den som gissar ”fel” gissar rätt eller i alla fall bra.

figurer

Doch Hamburg hat bessere Austern…

Heinrich Heine (1797-1856) skrev sitt satiriska versepos ”Deutschland. Ein Wintermärchen” under sin exiltid i Paris. Verket publicerades 1844. Så här börjar kapitel 23:

Als Rebuplik war Hamburg nie
So groß wie Venedig und Florenz,
Doch Hamburg hat bessere Austern; man speist
Die besten im Keller von Lorenz.

Es war ein schöner Abend, als ich
Mich hinbegab mit Campen;
Wir wollten miteinander dort
In Rheinwein und Austern schlampampen.

(Auster-n=ostron)

Och se här vilken Hamburgbild jag hittar i min bok om Ruppiner Bilderbogen; bilden är för övrigt från 1855:

Hamburg