Hon föddes i den lilla byn Fagnano Alto uppe bland bergen i det innersta av Abruzzo. Under vinternätterna kunde det ibland hända att man hörde vargarnas ylande in i husen där. Hon fick namnet Marta som ett förebud om det liv hon hade framför sig. Tunga bördor skulle läggas på henne och lyckan skulle mycket sällan komma i hennes väg.
Hon överlevde tuberkolosen, men hon fick hår på bröstet i stället. ”Invece mi è venuta la peluria”, brukade hon säga. Men inte var hon särskilt hårig och någon sade att hon hade en byst som Florinda Bolkan. Det var väl inte helt sant, men kanske inte alldeles fel heller.
Hon gifte sig med Vincenzo och flyttade norrut till en liten stad i det allra nordligaste av Piemonte. Vincenzo kom egentligen också från Södern, ja, en ännu sydligare Söder: trakten av Lecce, långt ner på klacken. Vincenzo ville söka lyckan i Norr. Han blev också rik, köpte ett sågverk, tog stora risker, förlorade nästan allt, sågverket till exempel. I stället blev han vinhandlare i det lilla, han sålde viner nerifrån Byn i Södern till andra som visste hur ett riktigt vin ska smaka. Marta utbildade sig till sömmerska och hade ett tag en liten skola för flickor som ville lära sig att sy sina kläder själva. Under lektionerna tog hon fram en särskild lite monotont värdig skolröst. Efter några år i den norditalienska staden födde Marta en son.
Vincenzo var hetlevrad och hade alltid rätt. Ibland slängde han ut de små vingubbarna ur sin butik för att någon av dem sagt emot honom om Kriget eller Sågverket. Marta kunde kalla honom ”scemo di guerra” – ”krigsgalning”, tyst för sig själv, de gånger han kom rusande mot henne med eldgaffeln i högsta hugg. Annars bar hon tåligt alla bördor, den slappe, ansvarslöse sonen som aldrig fick något ur händerna, den galne mannen som skrek och kastade ut krukor och stolar genom fönstren eller flyttade ut till Affären, den halvt förlamade modern som gnisslade sin bitterhet över henne. ”Com’è brutta la vecchiaia” – ”Vad hemsk ålderdomen är”, suckade Marta, matade modern och gick ner med en matlåda till Vincenzo som – om flykten från hemmet skedde om vintern – låg vid spisen i Affären inrullad i en gammal militärfilt och tyckte synd om sig själv. Eller också hade han glömt alltihop och börjat koka tomatsås i det inre köksaktiga rummet, såsom bara han kunde koka en tomatsås.
Åren gick och Martas väg kantades av besvikelser och plågor: Det blev inget av sonen och Marta blev sjuk och sedan ännu sjukare. Hon visade sina operationsärr för den som ville se. Ja, bara för kvinnor, förstås, det var ju underlivsoperationer det var fråga om. ”Sono stata sotto i ferri un’altra volta” – ”Jag har varit under järnen igen”, sade hon och log stolt-tappert-tålmodigt. Tänderna förkom och inte fanns det några pengar till att laga dem. Hon lärde sig att le med slutna läppar.
Marta var bara strax över femtio när hon dog, sliten och tilltygad men egentligen inte gammal. Hon blev djupt sörjd, men det fick hon ju aldrig veta.
