Den här dikten av Ales Razanau talar om just den här morgonen:
Welcher Brand hat nachts
ringsum die Dächer
abgeleckt?
Tauwetter.
Strax åker jag för ett par dagar till Varberg, kanske möter mig våren där eller jag den… men berätta gärna fler Hossihistorier under förra inlägget även när jag inte är här.
Jag ser två flickor som är på väg hem från skolan en dag i början av 1960-talet. De är båda i åttaårsålder och de går i Brotorps skola i Stockholmsförorten Bagarmossen. Egentligen är det en ganska sekulariserad skola (den ena av flickorna kommer längre fram att vara med om något helt annat), men just den här dagen hade man sjungit ”Hosianna, Davids son” i klassen. De båda flickorna befinner sig i en diskussion och så småningom kommer i alla fall en av dem att höja rösten något.
Den ena: Det är H C Andersen som har skrivit ”Den fula ankungen”.
Den andra: Vad säger du? Hå-sé? Han heter faktiskt Hossi!
Den ena: Nej, Pappa har sagt att han heter Hans Christian. H C är en förkortning.
Den andra: Det tror jag inte på. Han heter Hossi precis som Hossianna!
Den ena: Det där är ett annat Hossi. Det är inget riktigt namn.
Den andra: Hossianna Davidsson. Det hör du väl att det är ett namn!
Den här natten vaknade jag vid tjugo i två/tre och hann tänka ”det här är den timme som inte finns” innan jag föll tillbaka i sömnen…
Härom natten föll det över en decimeter snö igen och jag fick dra upp mitt skidspår på nytt. Egentligen räcker det med snö och vinter för mig också, men så länge det går att ta sig fram på skidor, så gör jag hellre det än pulsar omkring till knäna. Jag vill gå på marken.
Imorse när jag svängde uppför backkrönet strax före kärret såg jag mitt i det vita de här märkena bredvid skidspåret:
Vem har legat här inatt? Det är nog älgkon jag såg i förrgår, tänker jag. Med vad är det bruna? Är det blod? Eller smuts? De långa hårstråna ser älgiga ut. Och det här är avtryck från en liggande kropp.
Här över kärret ser jag att hon stövlat fram. Jag hoppas att det där bruna på liggplatsen kommer från kärret…
Och här har hon kommit nerför slänten med långa kraftfulla kliv. Är hon ensam?
Jag ser bara spår efter en enda älg, Älgkon. Hon verkar trivas vid mitt skidspår för hon korsar det gång på gång.
Se så formfulländat hennes klövavtryck är i det vita:
Medan kampen mot diktaturen fortgår i Vitryssland, tittar jag i mina anteckningar från livet under en annan diktatur, en som inte längre finns. Lukasjenko verkar fortfarande ha ett järngrepp om landet, men för hur länge? I Ukraina ser det redan, trots alla problem som ännu kvarstår att lösa och trots Västeuropas ofta ogina attityd, helt annorlunda ut. Jag läser Jan Blomgrens artikel i SvD (från igår) och hittar bland annat det här:
Aldrig tidigare har det varit så högt i tak i Ukrainas inrikespolitik. Jämför vi exempelvis situationen för etermedier i Ryssland och Vitryssland är det en stor skillnad att titta på nyhetssändningar i Ukraina.
Eller det här citatet av radiokommentatorn Bogdana Kostiuks ord:
-Det viktigaste med den orangea revolutionen var att vi fick en utveckling av det sociala samhället, alla insåg att vi själva måste ta ansvar för utvecklingen.
Men nu till Greifswald, DDR och ner i det förflutna:
25.3 1982
Idag har jag läst en recension av en framtidsskildring med studenterna. Den recenserade texten handlar om ett samhälle som uppstår efter ett begränsat kärnvapenkrig. Problemet är att här efter en kort tid utvecklas en totalitär stat. (I ärlighetens namn får jag väl medge att jag hade valt den här texten för att provocera.)
Ja, och hur reagerade studenterna då? ”Sådana böcker får inte skrivas!” ”Litteraturen ska vara positiv!” ”Den starka staten är nödvändig!” ” Man får inte tänka på vad som skulle kunna hända efter ett atomvapenkrig… men om USA börjar kasta atombomber, då kommer vi att kasta tillbaka tills det inte finns något liv mer på jorden!”
Så öppet har de egentligen aldrig tidigare talat till mig. ”Man får inte tänka…”
Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av texterna heter ”Das Stadt-Schiff” och den handlar om staden Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths ”Radetzkymarsch” om och om igen, Daniel Hjorts ”Kakafoni”, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier ifrån de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.
Denna essä börjar med en upplysning om Lviv som gör att jordytan börjar veckla upp sig på ett utmanande sätt inför min blick. Just vid Lviv höjer sig marken lite grann, inte mycket, bara det som behövs för att den ska vara högre än det lägre – ni förstår, eller hur? Den speciella egenheten med staden är, säger Andruchovytj, att det genom dess mitt går en vattendelare, vilket har till följd att vattnet norr om linjen rinner mot Östersjön och det söder om den rinner mot Svarta havet. Tanken svindlar, det är som om Östersjön och Svarta havet lite subversivt eller underjordiskt snuddade vid varandra just här vid denna inte särskilt höga ja, nästan omärkliga upphöjning. När jag läser vidare ser jag att Andruchovytj snarast ser något åtskiljande i begreppet ”vattendelare” och det är ju helt logiskt, men jag kan inte låta bli att ändå – också? – se något förbindande i det. Och kanske gör Andruchovytj det också. Ja, det gör han nog, fast han vill dela upp skiljande och förbindande och tala om dem var för sig, för strax börjar han tala om att det ännu för trehundra år sedan for segelfartyg från Danzig till Lviv och att man kunde fånga atlantålar med bara händerna här. Sedan överraskar han mig – åtminstone lite – med att kalla Lviv för Venedigs antipod:
Här är vattenbristen så våldsamt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.
Han räknar upp folkslag efter folkslag som bott i staden och präglat den. Han blandar folkslag, religiösa riktningar, sekter, egenskaper, fantasier och räknar upp och räknar upp. Och den långa raden avslutar han med orden: ”Jag är övertygad om att alla dessa klarat av att vara här.”
För Lviv ligger vid världens medelpunkt, den gamla världens, den som var en skiva, som vilade på valar eller enligt en annan version, på en sköldpadda; i den här världens avlägsnaste periferi låg Indien och mot de indiska stränderna bröts vågorna från Donau, från Nilen, ja, kanske till och med från Oceanen.
I Lviv möts den baltiska furan och cypressen från Krim, läser jag. Andruchovytj talar också om sådant som försvinner, som försvunnit och gått förlorat.
En del av oss skulle vilja rädda allt detta, åtminstone in i dikten. Men det mesta går inte att gripa och det glider oss ur händerna. Lviv är i sanning ett spökskepp.
Han säger att idén om att de olika kulturerna skulle kunna följa på varandra eller lagras på varandra på ett idylliskt och smärtfritt sätt är en myt, kanske till och med en farlig sådan. Och så vänder han blicken mot Ivo Andrics bilder från Bosniens splittervärld och låter dem tala.
Slutraderna i essän rinner ut i en smal rännil om arken, en bateaux îvre, narrskeppet, dödskeppet – Lviv de suddiga gränsernas stad och ”Lwiw, Lwów, Lwow, Lemberg, Leopolis, Singapur…”
