Idag får den litauiske poeten Sigitas Geda tala, så ska jag tiga:
De avlidna barnens kollektiva bön i byn Paterai
Kanske skulle ändå någon kunna – förvandla sig
till en liten sparv ifrån vår barndom –
och åt oss – hämta – syrliga päron –
från Petrukas gamla päronträd –
vid sjön?
Skallarna i dessa gravar – så
stora – och vi har –
varit så små
ur ”Bortom det låsta havet – poesi från ett litauiskt nittonhundratal”
Sommarens första bad – ja, inte för Londi men väl för mig. Iskallt och härligt! Solgasset gjorde så att jag inte alls kunde frysa, när jag kom ur vattnets isgrepp. Och för att en labrador ska tycka att det är kallt behövs det något annat.
Det här är Norskens brygga – den heter så för att det var en norrman som gjorde något här, men jag vet inte om det var han som byggde bryggan.
Vattnet är Vassbotten, Vänerns sydligaste spets. Vassigt är här men bryggan blir mindre bryggig för varje år som går.
Och där hänger min jacka, jag trodde jag skulle behöva den på hemvägen, men det var fel.
Jag kastar och Londi hämtar pinne efter pinne och vi är lyckliga.
Förr fanns här ett tegelbruk – kanske var det en norrman som ägde det. Det fanns visst fem tegelbruk i och kring Vänersborg för så där hundra år sedan. För två somrar sedan gick jag här med en gammal före detta tegelbruksarbetare. Han visade mig ruinerna och berättade om arbetet i bruket, men nu minns jag inte så mycket av vad han sa längre. Förra sommaren dog han, så jag kan inte fråga om…
Javisst, titeln här är ett slags Jelineckerei och strax ska jag hälla upp en portion ur ”Ein Sportstück”. Bitte sehr:
Sport! Det Sport ist die Organisation menschlicher Unmündigkeit, welche in siebzigtausend Personen gesammelt und dann über ein paar Millionen daheim vor den Bildschirmen ausgegossen wird. ja, wie begossene Pudel schleichen die dann am Montag früh wieder in die Arbeit.
Lite Kantigt det hela också, eller hur?
Men det här var bara en krumbukt. Nu till saken: Jag har funderat lite på olika bollsporters namn, utan att googla eller slå upp någonstans, så kanske behöver det jag kommit fram till rättas till. Jag har valt ut tre sporter: hockey, bandy och tennis. Namnen ”hockey” och ”bandy” låter intressanta och lite barnsliga och har väl släkttycke. Så här tror jag att etymologin ser ut hos dem: Hockey spelas med krokig eller hakformad klubba – namnet kommer från engelskans ”hooked”. Bandy spelas med en böjd klubba – namnet kommer från engelskans ”bent”. Och nu till tennis. Här är det lite mer raffinerat, det är inte slagverktyget som fått ge namn åt sporten utan en gest eller en invit. På franska. Någon slår en boll och säger artigt till sin mot/medspelare: ”Tenez!”
Det är dags för ett bloggplock igen och den här gången handlar det om språk – om allt upptänkligt som rör språket. Det kan handla om svenskans ställning i Sverige, om debatten mellan Ebba Witt-Brattström och diverse människor om språkundervisningen i Sverige idag, om undervisning i främmande språk i skolan och på universitetsnivå, om hotade småspråk, om engelskans ställning både här och där, om döda språk och levande, om förhållandet mellan skriftspråk och talspråk, om vad som är fint och vad som är fult, om dialekter, om bloggspråk, ja, här är det bara att fylla på.
Här ett litet utdrag ur presentationstextens dunklaste vrå:
Vid sidan av de breda strömmarna finns det naturligtvis en hel rad blogginlägg som handlar om språkfrågor ur lite andra vinklar – den nyoskiska rörelsen kan nämnas som ett exempel långt ute i den lyckliga periferin. Inlägg om etymologi, om små utrotningshotade språk och om ords betydelse är andra hörn i språkens värld som ibland borstas igenom lite här och där i bloggarna.
Ni vet vad som gäller (annars: lookie länk, per favore). Grip er an verket! Avec plaisir, förutsätter-hoppas jag… Och glöm inte att det går bra att nominera egna inlägg om ni tycker att de hör till plockämnet.
Många år efter den första läsningen har jag nu läst om Alberto Moravias ”Gli indifferenti”.
Det som oroar mig mest med den här romanen, som verkar vara skriven av en desillusionerad och utlevad gammal vivör, är vetskapen om att den skrivits av en mycket ung man – Moravia var knapp tjugo år när han skrev den.
Hela skeendet är sammanträngt på något som påminner om en teaterscen. Det finns bara fem personer och de är fastlåsta vid varandra genom olika sexuella och ekonomiska bindningar – ingen slipper någonsin ut ut sin egen kalkylerande egoism (kanske säger någon emot mig här) och förhållandena mellan dem saknar värme och äkthet. Huvudpersonen Michele – om han nu verkligen är huvudperson mer är de andra – plågas eller plågas kanske just inte på riktigt av sin allt överskuggande likgiltighet och handlingsförlamning.
Under större delen av romanen hasar sig händelseförloppet fram som en serie likartade scener: trista måltider, gräl, känslolösa och ofta lite perversa sexscener (det ska gärna ingå en kvinna med jättestora bröst och överrunda höfter som kräks eller kränks). Nästan identiska scener upprepas eller varieras om och om igen. Grundkänslan är utvägslöshet och instängdhet. Man är inne i en burk och fyller den helt.
Plötsigt i sista kapitlet börjar det hända saker som radikalt eller skenbart radikalt bryter med romanens grundmönster. Michele grips av desperation eller iscensätter ett slags desperationsmim. Han köper en pistol, går hem till Leo, moderns och systerns älskare, och börjar skjuta mot honom, men då visar det sig att han har glömt att ladda pistolen. Det här är den enda scenen i boken som har någon form av liv eller i alla fall nerv, men det rör sig om en kort episod. Strax efteråt är allting lika kvalmigt och trångt igen och boken rinner trött ut i en ännu en lögn eller ännu ett svek…