Författare: Bodil Z

För några dagar sedan kom höstkatalogen från det lilla spännande österrikiska förlaget Droschl.

Jag har bläddrat och funderat över vad jag skulle kunna beställa. Det lutar åt diktsamlingen ”Mein papierener Garten” (Min pappersträdgård/ Min trädgård av papper) av Elfriede Gerstl. Här kan ni läsa ett exempel ur samlingen, ”Selbstgespräch mit dir” (Monolog med dig):

mitten in der ewigkeit
kommst du auf mich zu
offerierst biskotten zum tee
ich esse sie ungern

dass ich dich nicht immer gekannt habe
geht mir durch den kopf
mehrere leben in eines gezwängt
kein grund unzufrieden zu sein
kein grund zufrieden zu sein
ein blatt im wind
und nimmt sich so wichtig

(Jag ger upp att försöka få radindragen att se ut som de ska; i alla fall ser raderna lite löst utblåsta ut.)

ein blatt im wind
und nimmt sich so wichtig

Jag läser Moravia igen – pliktläsning. Nu är det ”La noia” (Ledan) jag är i och även om jag känner en viss leda vid Moravia, i alla fall för tillfället, så verkar den här romanen gripa mig mer än ”Gli indifferenti” som jag läste för inte så länge sedan.

”La noia”, inte minst romanens prolog, får mig att tänka på Gombrowicz och närmare bestämt på vissa av mina associationer kring Markowskis bok om Gombrowicz ”Svart ström”. Markowski talar om det ”demoniska” och det ”kusliga” som två grundkomponenter i Gombrowicz’ författarskap och liv. Och det jag associerar till är en ofta återkommande barndomsmardröm – drömmen om ”ojämnt” eller om alltings sönderfall. (Om ni följer länken så hittar ni min text om ”Svart ström”, ”det kusliga” och ”ojämnt”.) Själva ledan i ”La noia” verkar var besläktad med Gombrowicz’ kuslighet, särskilt prologens kyliga inventering av vad leda är för mina tankar direkt dit och naturligtvis också till min barndoms skräckdröm om tingens sönderfall.

Större delen av romanprologen är en beskrivning av ledan som huvudpersonen nästan ständigt plågas av och ett slags analys av vad leda egentligen är. En av resonemangskedjorna slutar med de här orden:

Oppure, terzo paragone, la mia noia potrebbe essere definita una malattia degli oggetti, consistente in un avvizzamento o perdita di vitalità quasi repentina; come a vedere in pochi secondi, per trasformazioni successive e rapidissime, un fiore passare dal boccio all’appassimento e alla polvere.

(Eller, en tredje jämförelse, min leda skulle kunna definieras som en sjukdom hos tingen, som består i ett plötsligt vissnande eller en förlust av vitalitet; som att se en blomma inom loppet av några sekunder förvandlas från knopp till vissnande och stoft.)

De här raderna påminner mig på ett starkt och obehagligt sätt om drömmen om alltings sönderfall. De framkallar också en vag och luddig känsla av illamående.

Moravia talar också om hur han, eller rättare sagt romanens huvudperson, som barn inte alls kunde besvara sin mors frågor om vad det egentligen var med honom vid de här attackerna av livsleda. Han visste bara att det inte gick att göra något för att komma ur tillståndet.

Ma come avrei potuto spiegare a mia madre che il sentimento di noia di cui soffrivo non poteva essere alleviato in alcun modo? Ho già notato che la noia consiste principalmente nell’incomunicabilità.

(Men hur skulle jag ha kunnat förklara för min mor att känslan av leda som jag pinades av inte kunde lindras på något sätt? Jag har redan sagt att ledan främst består i oförmågan att kommunicera.)

Också det här att det inte går att beskriva tillståndet är olustigt bekant för mig. Jag kunde inte heller göra klart för någon vad det var som var så hemskt med den där drömmen om ”ojämnt” (det var det ord jag använde som barn och fortfarande tycker jag att det är det mest adekvata ordet, även om jag vet att jag inte når någon annan med det) eller för att uttrycka det normalare sätt: drömmen om tingens sönderfall.

Mot slutet av första kapitlet får vi ännu en beskrivning av ledan och av ett väl fåfängt sätt att hantera den:

la vita, in fondo, era proprio questo continuo cambiare di posizione, come in un letto scomodo nel quale è impossibile dormire a lungo sullo stesso fianco.

(Livet är i grund och botten just detta fortlöpande ändrande av kroppsställning, som i en obekväm säng, där det är omöjligt att sova på samma sida någon längre stund.)

Det här sista textstället är kusligt på ett smygande sätt för att det som skildras skenbart inte är särskilt hemskt. Det otäcka kommer krypande när man märker att detta ”halvhemska” aldrig upphör.

I gårdagens SvD läste jag en recension av Jonas Gardells bok ”Jenny” som liksom klistrade sig fast i mitt minne eller rättare sagt var det en bestämd rad i recensionen fastnade. Av texten framgår att recensenten inte tycker att det är någon riktigt lyckad bok, men det är inte det jag har kletande i hjärnan.

Jag läser bit för er:

”Jenny” är egentligen en mycket otäck historia. Jonas Gardell beskriver tonårstidens iskalla uppdelning i de som räknas och de som inte gör det, och blottlägger med sorgsen klarsyn utfrysningens råa mekanismer.

Nej, det var inte det här. Texten fortsätter:

Han hyser en stor och ömhjärtad medkänsla för de bespottade och förtrampade offren men sympatiskt nog också för de skyldiga.

Vad är det här? ”men sympatiskt nog också för de skyldiga”. Det är den här frasen som ringer i öronen på mig: men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga…

Texten går vidare:

Själva våldtäkten är grymt och skoningslöst skildrad, en scen som det borde vara svårt att värja sig mot.

Men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga…