Författare: Bodil Z

Jag kommer ju aldrig ifrån Fontane – hur skulle jag kunna det? – och igår satt jag och blädderläste lite i ”Der Stechlin”, den roman som han avslutade bara några månader före sin död. Minnen från en resa i trakten av sjön Stechlin som jag gjorde för två vårar sedan fick färg och liv igen:

Monica, hennes hund Barry och jag är på väg till Stechlin, den sägenomspunna sjön som kanske är den egentliga huvudpersonen i Theodor Fontanes roman ”Der Stechlin”:

I norra delen av grevskapet Ruppin alldeles intill gränsen mot Mecklenburg sträcker sig från den lilla staden Gransee till Rheinsberg (och ännu längre bort) en flera mil lång kedja av sjöar genom ett nästan obebott skogsområde, bara här och där finns en gammal by, annars är det mest skogvaktarboställen, små glashyttor och tjärugnar. En av sjöarna i kedjan heter Stechlin.

I Neuglobsow stannar vi, Monica är inte riktigt säker på den sista biten av vägen. Några grönklädda ungdomar i grova svarta stövlar står tätt ihop i en busskur. Vi frågar dem, men först låtsas de inte höra och sedan mumlar de något fientligt och till sist skriker en av dem åt oss att sticka därifrån. Vi ångrar vårt tilltag och fortsätter snabbt vidare. Konstigt, Monicas bil har ju den lokala bokstavkombinationen OPR för Ostprignitz på sin nummerplåt.

Vi kommer in på en liten skogsväg och vi ser på avstånd vatten blänka fram här och där mellan trädstammarna. Här är det nog. Monica parkerar i en liten glänta och vi fortsätter till fots. Barry skuttar glatt iväg bland löven, hittar en pinne och pilar med den i munnen ner mot sjön. ”Ja, det är Stechlin”, säger Monica. Ett vidsträckt vatten omgivet av mörka skogar ligger framför oss. Ljuset reflekteras på ett sällsamt sätt av vattenytan.

Nere vid sjön ligger ett litet värdshus som heter ”Roter Hahn”. I Fontanes roman är Stechlin en förtrollad sjö och när det händer ovanliga och dramatiska saker ute i världen, blir sjön levande – på en bestämd plats sprutar en hög vattenstråle upp ur sjön och när det är någonting alldeles särskilt märkligt som sker någonstans i världen, då kommer den röda tuppen, der rote Hahn, upp ur djupet:

När det händer något stort ute i världen, som för hundra år sedan i Lissabon, då inte bara sjuder och bubblar och porlar det här, då stiger i stället för vattenstrålen en röd tupp upp ur vattnet och gal högt över vidderna.

Vi sätter oss på en bänk vid ett tungt träbord nära vattnet. Det är lite kyligt för det är bara början av april, men vi vill sitta ute. Servitrisen kommer ner från värdshuset med en bricka med varsin öl till oss. Vi spanar ut över sjön och jag söker efter dess hemlighet, men sjöns ansikte döljer sitt uttryck. Barry springer i vattenbrynet så att det skummar om honom.

På vägen upp stannar Monica till framför ett litet hus. På trappan sitter en gammal man med lurvigt skägg, bredvid honom sitter en stor lurvig katt – de är så lika varandra. ”Får jag ta en bild?” frågar Monica. Det får hon. ”Jag kommer tillbaka till sommaren med bilden”, säger Monica till avsked.

• • •

”Der Stechlin” är ett slags filosofisk samtalsroman utan någon egentlig handlingstråd. Romantexten skildrar en serie möten mellan människor, tankar över livets villkor, dess korthet. Och mitt i allt detta finns sjön Stechlin som en lite immig spegel som livet ibland lutar sig över.

Det finns ingen svensk översättning av romanen.

För några dagar sedan kom höstkatalogen från det lilla spännande österrikiska förlaget Droschl.

Jag har bläddrat och funderat över vad jag skulle kunna beställa. Det lutar åt diktsamlingen ”Mein papierener Garten” (Min pappersträdgård/ Min trädgård av papper) av Elfriede Gerstl. Här kan ni läsa ett exempel ur samlingen, ”Selbstgespräch mit dir” (Monolog med dig):

mitten in der ewigkeit
kommst du auf mich zu
offerierst biskotten zum tee
ich esse sie ungern

dass ich dich nicht immer gekannt habe
geht mir durch den kopf
mehrere leben in eines gezwängt
kein grund unzufrieden zu sein
kein grund zufrieden zu sein
ein blatt im wind
und nimmt sich so wichtig

(Jag ger upp att försöka få radindragen att se ut som de ska; i alla fall ser raderna lite löst utblåsta ut.)

ein blatt im wind
und nimmt sich so wichtig

Jag läser Moravia igen – pliktläsning. Nu är det ”La noia” (Ledan) jag är i och även om jag känner en viss leda vid Moravia, i alla fall för tillfället, så verkar den här romanen gripa mig mer än ”Gli indifferenti” som jag läste för inte så länge sedan.

”La noia”, inte minst romanens prolog, får mig att tänka på Gombrowicz och närmare bestämt på vissa av mina associationer kring Markowskis bok om Gombrowicz ”Svart ström”. Markowski talar om det ”demoniska” och det ”kusliga” som två grundkomponenter i Gombrowicz’ författarskap och liv. Och det jag associerar till är en ofta återkommande barndomsmardröm – drömmen om ”ojämnt” eller om alltings sönderfall. (Om ni följer länken så hittar ni min text om ”Svart ström”, ”det kusliga” och ”ojämnt”.) Själva ledan i ”La noia” verkar var besläktad med Gombrowicz’ kuslighet, särskilt prologens kyliga inventering av vad leda är för mina tankar direkt dit och naturligtvis också till min barndoms skräckdröm om tingens sönderfall.

Större delen av romanprologen är en beskrivning av ledan som huvudpersonen nästan ständigt plågas av och ett slags analys av vad leda egentligen är. En av resonemangskedjorna slutar med de här orden:

Oppure, terzo paragone, la mia noia potrebbe essere definita una malattia degli oggetti, consistente in un avvizzamento o perdita di vitalità quasi repentina; come a vedere in pochi secondi, per trasformazioni successive e rapidissime, un fiore passare dal boccio all’appassimento e alla polvere.

(Eller, en tredje jämförelse, min leda skulle kunna definieras som en sjukdom hos tingen, som består i ett plötsligt vissnande eller en förlust av vitalitet; som att se en blomma inom loppet av några sekunder förvandlas från knopp till vissnande och stoft.)

De här raderna påminner mig på ett starkt och obehagligt sätt om drömmen om alltings sönderfall. De framkallar också en vag och luddig känsla av illamående.

Moravia talar också om hur han, eller rättare sagt romanens huvudperson, som barn inte alls kunde besvara sin mors frågor om vad det egentligen var med honom vid de här attackerna av livsleda. Han visste bara att det inte gick att göra något för att komma ur tillståndet.

Ma come avrei potuto spiegare a mia madre che il sentimento di noia di cui soffrivo non poteva essere alleviato in alcun modo? Ho già notato che la noia consiste principalmente nell’incomunicabilità.

(Men hur skulle jag ha kunnat förklara för min mor att känslan av leda som jag pinades av inte kunde lindras på något sätt? Jag har redan sagt att ledan främst består i oförmågan att kommunicera.)

Också det här att det inte går att beskriva tillståndet är olustigt bekant för mig. Jag kunde inte heller göra klart för någon vad det var som var så hemskt med den där drömmen om ”ojämnt” (det var det ord jag använde som barn och fortfarande tycker jag att det är det mest adekvata ordet, även om jag vet att jag inte når någon annan med det) eller för att uttrycka det normalare sätt: drömmen om tingens sönderfall.

Mot slutet av första kapitlet får vi ännu en beskrivning av ledan och av ett väl fåfängt sätt att hantera den:

la vita, in fondo, era proprio questo continuo cambiare di posizione, come in un letto scomodo nel quale è impossibile dormire a lungo sullo stesso fianco.

(Livet är i grund och botten just detta fortlöpande ändrande av kroppsställning, som i en obekväm säng, där det är omöjligt att sova på samma sida någon längre stund.)

Det här sista textstället är kusligt på ett smygande sätt för att det som skildras skenbart inte är särskilt hemskt. Det otäcka kommer krypande när man märker att detta ”halvhemska” aldrig upphör.