På väg mot kunskapssamhället?

Se här den nya lärarstudenten. En bebis, en riktigt busig bebis, kantänka. Ingen elitism här inte. Inget larvigt sökande efter kunskap. Inga ansträngande allvarligt syftande studier. Nej, bara lätt och roligt sprattel i blöja. Intresserad?

lärarbebis

13 kommentarer till “På väg mot kunskapssamhället?”

  1. Ja vad ska man säga…?
    Om några veckor är det skolavslutning för mitt yngsta barn, och grundskoleperioden är över. Det blir en lättnad. Där flera andra föräldrar i klassen ser det positiva i att en viss, schysst, lärare fått vara med klassen hela högstadiet, ser jag med förskräckelse på att han undervisat i ämnen så disparata som svenska, spanska, slöjd, teknik och religion. Undrar om han haft kompetens i något av dem?
    Hoppas och tror att standarden är högre på gymnasiet.

  2. Agnes (till det första), ja, touché, men måltavlan är ju också rätt stor.

    Susanne: Ja, möjligheten finns ju att det är bättre på gymnasiet. Det finns naturligtvis hela tiden undantag från det här, men ju längre jollerpedagogikens frammarsch får fortgå, desto mindre blir chansen – och åtminstone vissa av dem som leder marschen har stålbeslag på sina kängor – det vet jag.

  3. Bodil, du har som alltid en förmåga att finna de mest talande exemplen för hur den infantiliserande kulturen ser ut. Den har lagt sig som en dimma över västerlandet. När jag mötte Valzhyna slogs jag av hennes enorma bildning. Trots uppväxten i Sovjetunionen och vuxenlivet i Lukasjenkos diktatur var denna unga poet mycket bildad. Talade franska och engelska, hade både ryska och vitryska som sina skrivna språk, var brett kunnig om politik och samhälle i Europa, hade en inträngande syn på livets alla aspekter och litterära traditioner. Hade hon vuxit upp i vårt arma land hade hon kunnat namnen på alla schlagerfestivalens deltagare, varit välinformerad om senaste MTV-programmen och säkert talat ”miljonprogramssvenska” – typ…

  4. Thomas,

    jag har funderat lite kring den här bilden:

    Den har förmodligen kommit till under skämt och glam och var väl inte så värst genomtänkt – men den sammanfattar elegant den nya lärarutbildningens grundidéer, idéer som går väl hand i hand med mycket annat i dagens svenska samhälle.

  5. Och det är till det kunskapssamhället vi flyttar om några månader. Brrr…

    Infantilismen får mig att tänka på [David Nessle](http://davidnessle.wordpress.com/2006/05/21/last-nagra-bra-forpackningar-pa-sistone/) som satt och läste förpackningar vid frukostbordet och hittade den här glansiga lilla pärlan:
    ”Kellogs All-Bran är väl i så fall en något mera överygande “hälsoprodukt” — på baksidan av den läste jag tidigare idag: “Oavsett om du är ung, ännu yngre, eller inte fullt så ung är fiber ett viktigt inslag i din kost.” Nu är det alltså officiellt — ungdomsfixeringen har gått så långt att man inte längre kan vara varken barn eller gammal; man kan på sin höjd vara “ännu yngre” och “inte fullt så ung” — det vill säga avvika från det stadfästa normaltillståndet “ung”. Redan i eufemismen “äldre” (som ju kräver att man är “äldre” än någon annan) finns den här tendensen, men nu har man löpt linan ut, vilket väl är goda nyheter för varje “jeanstjej på 53 vårar” som efterlyser mysiga hemmakvällar och skogspromenader med någon likasinnad “problemfri” man i kontaktannonserna.”

  6. Ja, Jorun, här gäller det att bjuda motstånd för annars kommer vi att dränkas i den här sega jolmiga smeten: Alla kan lika lite. Och lätt och roligt är det, som ett strandparty ungefär. Och ungt och ogammalt.

  7. Ja, Herre min skapare! Tänk att det faktiskt gick att sjunka ännu lite lägre! Vi kanske borde rikta lärarutbildningen mot förskoleelever, vilka ju säkert har skojiga idéer för hur man skapar ett kreativt klassrum.

  8. Ursäkta om jag gnäller här nu, men jag måste få skriva om ett avslutningstal för gymnasister jag lyssnade till igår. Jag tror det var rektorn som höll det.
    Hon använde sig av en trött metafor om en stad, som behöver såväl samhällsvetare, byggnadsarbetare, frisörer, butikspersonal… för att fungera. (Hon fick nog in alla linjer på skolan och var säkert väldigt nöjd med det.) Det som först slog mig var att talet var på så låg nivå. Det hade kunnat hållas till en mellanstadiepublik! Det fanns ingenting av intelligens, allvar, poesi – inget som gjorde det minnesvärt och något att ta med sig in i framtiden för ungdomarna som nu ska bereda sig väg ut i livet.
    Det andra som slog mig var att hon bara kunde ett adjektiv: fint. Allt var fint; husen var fina, klänningarna var fina, musiken var fin, allt var fint.
    Suck säger jag bara. Hur svårt kan det vara att skriva ihop något med lite substans i?

  9. Agnes: Ja, trä- och metallslöjd. Kanske behärskade han det, kanske tänkte någon: ”XX är ju man, han kan förstås snickra”.

  10. Susanne, det där fiiina talet om hur fint allt är passar väl som hand i handske i det infantila kunskapssamhälle som väl så småningom kommer att nivellera allt – till något fint.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *