Författare: Bodil Z

Omaggio a Bengt Holmqvist: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler!

Bodil Z

När regnet föll igår eftermiddag satt jag i köket och tittade ut på gatan. Plötsligt hörde jag en röst från det förflutna. Det var Bengt Holmqvist jag hörde tala och det han sa var något han aldrig sagt direkt till mig, men hans ord träffade mig för alltid. En sådan obetvinglig logik har jag sällan stött på – kanske aldrig.

En tid för lite mer än tjugofem år sedan bodde jag i andra hand i en ganska förkommen lägenhet på Alströmergatan i Stockholm. Jag kallade lägenheten det ”van-der-Speckska paläet” efter innehavaren av förstahandskontraktet. Mitt emot låg/ligger en liten judisk kyrkogård omgiven av höga järnstaket. En gång klättrade jag över det tillsammans med en man – vi gick omkring lite bland gravstenarna som också de verkade vara på väg genom det höga gräset.

En dag fick jag av min goda vän Tove, Bengt H:s dotter, höra att en viss stockholmspoet behövde en lägenhet för att vara ostörd och skriva i under någon månad – en stockholmspoet som kände Bengt. Jag var som så ofta annars just på väg till Italien så jag sa: Han kan låna min. Poeten i fråga kom dit och besåg lägenheten – jag tror inte att jag var med utan att jag bara lånade ut nyckeln. I alla fall sa han efteråt något nedsättande om den och tackade nej. Den var inget för honom. Då sa Bengt med ett strängt och liksom uppfordrande tonfall: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler!

Det var de orden jag hörde i eftermiddagsregnet igår: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler.

Edith Södergran: Sången på berget

Bodil Z 2 kommentarer

Jag läste Edith Södergran under kvällen igår och sparade den här dikten i minnet:

Solen gick ned över havets skum och stranden sov
och uppe på bergen stod någon och sjöng…
När orden föllo i vattnet voro de döda…
Och sången försvann bakom tallarna och skymningen
förde den med sig.

När allt var tyst, tänkte jag blott
att där låg hjärteblod på den kvällskumma klippan,
jag anade dunkelt att sången var
om något som aldrig återvänder.

klippor

jag anade dunkelt att sången var
om något som aldrig återvänder.

Och hur nordiska berget och klipporna än verkar och även om blodet var hjärteblod, så tänker jag på Orfeus’ sjungande blodiga huvud…

Strövtåg i försommaren

Bodil Z 4 kommentarer

Den här dagen går vi längre än vanligt, Londi och jag.

Londi

Vi vandrar söderut, nästan rakt söderut tror jag, tvärs igenom hela skogen. Vi följer en ny stig, den tar oss med förbi ett ängsullskärr. Och här – här har någon bott, kan det vara resterna av gården Sandbäck? Människor här valde alltid så vackra platser för sina gårdar och torp, ofta uppe på åsarna, platser där ljuset faller på rätt sätt, på ett sätt som kan göra också ett aldrig så tungt liv lite lättare. Jag tänker på Brudarebacken, på Hagatorpet, på Överby haga…

Sandbäck

Vi går ner mellan ekarna förbi jordkällaren som liksom har stannat kvar i den tid då gården var bebodd. Åtminstone med ena foten.

källaren

Från källaren följer vi en gräsväg – en sådan där väg som bara består av hjulspår och som har en gräsrand i mitten – ner mot fälten. Långt borta skymtar älven mellan träden – är det alar kanske? En liten nästan helt rak grusväg för oss till en vacker ängsliknande plats med en ruin med gräspäls upptill. ”Naglums kyrkoruin” läser jag på en liten skylt intill en grind i ett luftstaket.

Naglum

Vi strövar lite planlöst runt ruinen. Londi nosar och jag tittar. Glittrandet från vattnet där bakom lockar, motståndslöst dras vi dit – jag hoppar från tuva till tuva i den sanka marken, Londi halvkroppsbadar. Och där –

älven

Donaudeltat, tänkte jag mig så. Eller så:

vasskors

Här stannar vi. Kanske är det här bland vassen vi sitter och skriver de här raderna. Tangenterna är vasspipor eller vasspiporna tangenter.

The Origin of Corn – en blondinhistoria

Bodil Z

För många år sedan när jag vistades en tid i Los Angeles köpte jag mig en tunn grön bok som bär titeln ”Indian Tales of North America” på ett antikvariat.

bild

Förordet börjar så här:

The tales that follow were edited by a folklorist trained in the history of literature. Clearly, the presentation is not that of the anthropologist with his interest in the ethnological, psychological, and sociological role of narrative art. Rather, it is that of a "littérateur" using the admittedly ethnocentric and artificial point of view of the intelligent, curious Western European reader.

Boken är tryckt 1961. När köpte jag den? 1980?

Jag ska läsa en av sagorna eller berättelserna för er. Den heter ”The Origin of Corn” och hör till wabanaki-indianernas sagoskatt:

A long time ago, when Indians were first made, one man livet alone, far, far from any others. He didn´t have any fire and lived on roots, barks, and nuts. This Indian became very lonesome. He was tired of digging roots. He lost his appetite, and after a while just lay dreaming in the sunshine.

After he had been sleeping several days, he awoke and saw something standing near. At first, he was quite scared. But when it spoke, his hart became glad, for it was a beatiful woman with long light hair. She was not like any Indian. He wanted her to come to him, but when he asked her she refused him. When he tried to approach her, she seemed to go farther away. He sang to her of his lonliness and begged her not to leave him. At last she told him that if he would do just what she said, he would always have her with him. He promised her he would.

She led him to a spot where there was very dry grass. Then she told him to get two very dry sticks and to rub them together quickly. Soon a spark flew out and caught on the grass. Quick as an arrow the ground was completely burned over. Then the beautiful girl said, ”When the sun sets, take me by the hair and drag me over the burned ground.” The Indian didn’t want to do this, but she told him that wherever he dragged her something like grass would spring up, and between the leaves he would be able to see her hair. When this happened, the seeds would be ready for him to use. He did what she asked, and ti this day when the Indians see the silk on the cornstalks they know the girl has not forgotten them.

Och för att vi inte ska känna oss för lugna eller tycka att det här var väl en ganska harmlös blondinhistoria, så står det så här i den korta presentationen av sagan:

Tale 19, ”The Origin of Corn”, was pretty standard among the woodland tribes in the East. The maiden is usually slain before she is dragged across the ground, though that is not evident in the text printed here.