Ibland hittar jag glömda saker i bokhyllorna här i huset, saker som blir som nya för att de ett tag liksom inte har funnits. Saker jag hittar i bokhyllorna är oftast böcker och den sak jag hittade nyss är väl på sätt och vis också en bok – en minikatalog, en litterär lök. Den heter Zwiebel och är det tyska förlaget Wagenbachs katalog för 1995/96, lite större än en stor handflata:
Först kommer en inledning av Klaus Wagenbach som bär titeln ”Fünf kurze Bemerkungen zur Zukunft des Verlages” (Fem korta anmärkningar om förlagets framtid). I slutet av denna vänder sig KW till förlagets vänner och ber dessa att låta förlaget ”som nödvärn” få en notis om bokhandlar där förlagets böcker är väl representerade (ett sextiotal titlar skulle räcka).
Varför ”som nödvärn”? Många bokhandlar – däribland tyvärr också mycket stora – inskränker i ökande grad sitt utbud av titlar till lättsålda varor, dessa förvisso i massvis av exemplar för att med överflödet på hyllorna dölja tomheten i huvudena.
I nästa ”Zwiebel” publicerar vi namnen på de bokhandlar som Ni har skickat in, för att ge förlagets vänner en orienteringshjälp.
Den lilla boken innehåller dels en lista över förlagets tillgänliga böcker, dels – och det är det som fyller större delen av sidorna – utdrag ur alla nyutkomna böcker. Jag ser att en mängd moderna italienska klassiker i tysk översättning finns representerade: Leonardo Sciascia, Lampedusa, Moravia, Pasolini, Natalia Ginzburg för att nämna några.
Jag tittar lite på utdraget ur Natalia Ginzburgs ”La vita immaginaria” (1974). Utdraget bär den tyska titeln ”Die Frauen” och det börjar så här i min översättning:
Förr vad det självklart vad man väntade sig av kvinnor när de blev gamla. Man väntade sig av dem att de skulle åldras i ro, lugnt, och i stillhet gå en stilla halvskugga till mötes. Nu förväntas det av kvinnorna att de förblir unga så länge som möjligt. Man väntar sig av dem att de ska vara slanka, friska, företagsamma och robusta. Men samtidigt väntar man av dem att de snabbt ska försvinna, eftersom det inte finns någon plats i världen för gamla kvinnor, som visserligen är friska och robusta, starka som tjurar, men ändå gamla, alltså motsatsen till flickor.
Fortsättningen är inte mindre intressant, men jag nöjer mig så här, kanske finns ”La vita immaginaria” på svenska.
Ett blad i löken är hämtade ur Anna Pouzorovás bok om sin tid som guvernant i Kafkas barndomshem. Hon undervisade Franz’ tre systrar Gabriela, Valerie och Ottla och iakttog Franz:
När Franz kom till oss i köket blev både jag själv och kokerskan Fanny glada. Den unge herrn var inte fylld av några billiga leenden eller pladder. Hans glada blick var också samtidigt allvarlig. Han frågade hur vi kände oss och om vi hade mycket att göra. Fanny beklagade sig ibland över att hon hade blivit utskälld av herrn. Franz nickade bara med huvudet; det låg mer förståelse för personalen i detta än vad vi fick från någon annan i familjen.
Johannes Bobrowski finns också representerad på några sidor, det handlar om ett utdrag ur ”Mäusefest und andere Erzählungen”. Jag översätter några rader ur texten:
I Allenburg eller kanske inte i Allenburg fanns det ett äkta par, han skelade, hon skelade, de båda såg varandra aldrig. Men de höll ihop, genom den hårda tiden fjorton till arton, och dog tillsammans, tjugofyra. Det menar jag.
Här finns texter av Ruth Klüger och Boris Vian. Och så finns det dikter av Erich Fried; den här här till exempel:
Du liebe Zeit
Da habe ich einen gehört
wie er seufzte: ”Du liebe Zeit!”
Was heißt da ”Du liebe Zeit!”?
”Du unliebe Zeit!”, muß es heißen
”Du ungeliebte Zeit!”
von dieser Unzeit, in der wir
leben müssen. Und doch
Sie ist unsere einzige Zeit
Unsere Lebenszeit
Und wenn wir das Leben lieben
können wir nicht ganz lieblos
gegen diese unsere Zeit sein
Wir müssen sie ja nicht genau so
lassen, wie sie uns traf
En fullvärdig lök…
