Ska jag nu komma här och sparka på en som redan ligger? Men nej, han ligger inte, han har bara tillfälligt lagt sig och det mycket dekorativt. Fast det är sant att jag ändå tvekat några dagar om jag alls skulle publicera den här texten.
Till Sverige når väl inte så mycket av den här Grasshistorien, utom några kortare notiser i DN – kanske delvis för att en och annan känner sig illa till mods med tanke på Nobelpriset han fick (möjligen också av politiska skäl?)- men i Tyskland verkar den väcka en hel del uppmärksamhet.
Günter Grass har plötsligt kommit på idén att i en intervju i FAZ berätta att han som 17-åring frivilligt anslöt sig till Waffen-SS. Vi får där också bland annat veta att han anmälde sig till u-båtsflottan som 15-åring men utan att bli antagen. I övrigt handlar intervjutexten mycket om varför han tigit så länge, men egentligen kommer inget verkligt upplysande fram där.
Hans novell ”Katz und Maus” framstår med ens som mer konkret självbiografisk än jag tidigare tänkt mig. För mig har berättarpersonen Pilenz och huvudpersonen Mahlke varit ett slags bilder av var sin sida av den unge Grass själv, men på ett ganska abstrakt sätt. Nu rycker Mahlkes historia och Grass’ egen plötsligt närmare varandra.
I den här nya Grasshistorien blandas tankar om att han ”ju var så ung då” med tal om att det skulle vara modigt av honom att han nu efter över sextio års tystnad berättar sanningen om det här. Jag är inte ute efter att anklaga Grass för vad han gjorde som sjuttonåring, nej, det som får det att krypa i mig är minnena av alla de tillfällen genom åren då han anklagat andra för liknande saker de gjorde under samma tid, i många fall vid lika unga år. Han har utan att säga ett ord om vad han själv hade i bagaget om och om igen ställt andra till svars för samma felsteg som han själv gjort. Det som saknas i de här ”erkännandena” är en kommentar till detta hans sätt att göra sig till ett samvete för andra, utan att ha täckning för det.
Varför drar han upp den här historien nu, när han ändå inte går in på själva kärnfrågan? Känner han att han glidit ut i en gråzon, där ingen längre ser honom? Är detta ett slags desperat försök att få strålkastarljuset riktat på sig igen?
Sedan tänker jag på novellen ”Im Krebsgang” om fartyget Wilhelm Gustloffs undergång. Gustloff torpederades i januari 1945 av sovjetiska ubåtar och med fartyget följde omkring 9000 passagerare/flyktingar med i djupet. Grass skrev den här novellen precis i fas med att tabuet upphörde att gälla och det började bli politiskt korrekt eller åtminstone mer allmänt accepterat att tala om fördrivningen av tyskarna efter andra världskriget. Grass är en skicklig taktiker.
