Utan att fundera närmare över hur jag uttryckte mig, sa jag: ”Jag brukar ofta gå omkring ensam i skogen.” Efteråt tänkte jag: ”Det ju inte sant, jag brukar ju gå tillsammans med Londi… fast kanske kan man ändå säga så, för det finns väl plats för en hund i ett ’-sam’…”
I Salongens dikt- och översättarverkstad påbörjade vi igår ett nytt projekt: Vi arbetar nu med att slipa fram en översättning av den ukrainske poeten Kostyantyn Moskalets’ dikt ”Amor fati”. Första steget var Lev Hrysyuks grovöversättning, andra steget ser ni här – det är resultatet av Levs och min vidareutveckling av grovöversättningen. Välkomna in i diktverkstaden!
Amor fati
Jag tänker ofta på varför du är så ensam –
ditt öde är ju ett av de vackraste i världen
dessa ögon vaksamma, sorgsna –
varför finner ni ingen, bara speglar,
och i speglarna er själva och ert dubbla väsen,
knappt täckta av det fulländades flor,
av tidens dagg,
……………………väntans rimfrost
………….klockans tålamod – vad
å vad skulle jag annars kalla dig?
Men kanske är det så det ska vara? Kanske
kommer du att dö i handflatan som en snöflinga
när någons värme förintar denna ensamhet?
Och kanske är denna ensamhet blott en form
av din oförklarliga varelse?
Och den kärlek som finner dig
förgör den dig?
Jag älskar dig.
PS De två rader som här inleds med ett slags tekniska myrstigar ska egentligen bara vara indragna. Vill ni se hur dikten verkligen ska se ut, även i sitt ukrainska original – gå till Salongen.
Förra gången – det var väl någon av de första dagarna i juli – vi vandrade längs just den här sträckan av den polsk-tjeckiska gränsen i Riesengebirge/Krkonoše/Karkonosze gjorde vi det i dimma, så då mer anade än såg vi Middagstenarna inhöljda i ett töcken och jag lät en dimmbild av dem bli till en Rübezahlfantasi. Men den här gången såg de ut så här:
Eller så här:
Jag tog ett varv runt stenknuten:
Det här blev nog den bästa vinkeln:
Vad vi inte heller såg där i dimman var hur djupt det stupade åt den polska sidan. Vi travade på som om allt vore plan mark eller mjuka sluttningar, men i själva verket hade vi tidvis ett bråddjup åt ena hållet. Den här gången såg vi två sjöar vi inte sett vid den första vandringen. I en kommentar av signaturen Yog till texten "Riesengebirge" blev de faktiskt "förannonserade":
Stupar brantare på polska sidan (= norr), med bl a 2 fjällsjöar och ganska “skandinavisk” växtlighet. Flyger man från Prag till Arlanda i klart väder nära vintersolståndet och tittar österut så syns topparna tydligt och kastar då en lång skugga in Polen mitt på dagen. Tjeckiska sidan (söder) är full av solhyllor då, de är särskilt kul i januari och på marken.
Ögonsjöarna sa någon att de hette – Wielki Staw och Mały Staw, fast kan ”staw” verkligen betyda ”öga”? Där långt under oss blinkade de blått –
eller grönblått…
Och här bakom allt annat har jag läst Hjalmar Gullbergs dikter. Sedan jag någon gång i vintras råkade ut för Sjungande huvud har jag vetat att Gullberg är en poet jag måste närma mig. Och så kom sommaren och jag började läsa på allvar. Idag läser jag ”Ormbunkar", en dikt som binder och håller och förklarar världen:
Ormbunkar bredde över mossklädd sten
det fina mönstret som blir mer beundrat
när höstens färger slocknar en för en.
En matta varpå dinosaurier dundrat
är nog så slitstark och så bred och lång,
att den finns kvar när människan har undrat
slut över födelse och undergång
på jorden (som vi trodde var vår egen).
Lätt och gracil och hållbar som betong
är denna prydnad, stillsam och förtegen,
allmän och likväl ingen annan lik.
Man trampar på dem och de glömmer stegen.
Rostbrunt förtunnad svarar flik mot flik.
En osignerad form, i massupplaga,
av grön emalj är den ornamentik
som hösten ska förfina och försvaga.
Blad efter blad har villigt som sig bör
lagt sig till ro… Ska vi då överklaga
vår dom? Ska vi då kräva en favör?
Om vi de många, vi som har fått mogna,
uppförde oss som dessa utanför
vårt hus och stod som dessa redobogna,
kom vissnadet måhända som en vän
kommer till de med vissnandet förtrogna –
ormbunkar, äldre än historien.
Husen i Krkonoše/Riesengebirge har ett egenartat utseende. De är till största delen av trä, men det är förstås inte det som är det ovanliga. Det iögonenfallande med dem är att de är randiga. Inte så att de alla är randiga på samma sätt eller i samma färger, nej, mer som om de alla vore syskon eller i alla fall kusiner. De liknar varandra, men vart och ett har sin egen karaktär, sin egen kombination av ränder. Här kommer en liten serie med sådana här ”randhus”som jag stötte på under mina/våra vandringsdagar i de här bergen:
I pensionatet där vi bodde fanns det mängder av gamla fotografier på väggarna. De flesta av dem avbildade hus. Här är ett av dessa hus – också det randigt:
