Stigarna bär våra steg igen
- dina och mina –
Vi söker oss in i lövskuggan - tills träden fäller på nytt.
Himlen ser oss gå längs rågåkerns kant,
eller är det vete som mognar på stråna?
Här tassar tiden mjukt genom rummet –
Därute flyr år över jord –
Stigarna bär våra steg igen
Här tassar tiden mjukt genom rummet –
Därute flyr år över jord –
I skogen kan då, nu och sedan smälta samman till ett enda. Till ett påtagligt varande. Till livet. Du kan vara lycklig som har skog inpå knuten.
– – –
Råg har strån på axen. Här finns bildlänk till alla fyra sädesslagen:
http://www.bioresurs.uu.se/myller/jordbruk/jordbrukfaktaallman.htm
Agneta, egentligen tog det tid för mig att lära mig tycka om skogen och fortfarande andas jag lättare ”i öppna landskap” vid havet. Men nu på senare år har skogen ändå blivit en betydelsefull del av mitt liv. Och så är det detta med att man kan vara ”inne i skogen” både när det gäller rummet och tiden.
Tack för bilderna på de fyra sädesslagen. Det som växer( eller växte, skördetröskan for visst över där igår eller i förrgår) på den här åkern är nog vete, fast med små strån ytterst på axen. Och så passade ”rågåkern” klangmässigt bättre in… tyckte jag när jag skrev det här.
Jag har vuxit upp med norra Smålands skogar och insjöar. Det omväxlande och kuperade landskapet har präglat mig. Hav och vidder är fint, men rör inte vid samma strängar hos mig, som sådant här:
http://home.swipnet.se/gawallgard/kf_1_gw.jpg
hämtat här: http://home.swipnet.se/gawallgard/
Vacker skogsbild. I och för sig har jag väl också en rot i skogen – mina småländska barndomssomrar, som du ju vet lite om.