”Ich nicht” – en ”motbok” till Grass’ lökhistoria

I nummer 34 av Spiegel finns en intressant artikel om Joachim Fest, som bland annat är känd för att ha skrivit ”Der Untergang” (här finns en text på svenska om den boken). Artikeln heter ”Der Herbst der Flakhelfer” och huvudtemat är Fests nya bok ”Ich nicht – Erinnerung an eine Kindheit und Jugend”, som väl kan ses som ett slags ”motbok” till Grass’ lökbok. Artikelförfattaren heter Matthias Matussek.

Jag frågade min mor som är född 1930 i Tyskland (Schwedt/Oder) om det här med Flak. Flak är en förkortning för FLiegAbwehrKanone, fick jag veta. Hon fortsatte förklarandet så här: ”var man född 1928, kom man till Flak eller Marine och hade där dessutom lite skolundervisning. Årgång 1929 och yngre slapp – min klass var årgång 28 och 29, jag var årgång 30 och yngst, därför att jag hoppat över en klass.” Efter en paus sa hon: ”flera av pojkarna i min klass dog som soldater under den sista krigsvintern – de var inte mer än 16 eller 17…”

Men nu tillbaka till artikeln. I ingressen presenterar Matussek den här minnesboken så här:

Es ist die Geschichte von einem, der nicht mitmachte.

(Det är historien om en, som inte gick med.)

Lite längre in i texten hittar jag det här täta stycket om Fest och Grass:

Auch er [Fest] legt ein Erinnerungsbuch vor: ”Ich nicht”. Einen provokanteren Titel kann es in diesem Herbst der interessanten Verstrickungen nicht geben. Es ist das Gegenbuch zum Grass-Spektakel. Grass sagt: Ich war dabei, alle waren dabei. Fest sagt: Ich aber nicht.

( Också han [Fest] kommer ut med en minnesbok: ”Inte jag”. En mer provocerande titel kan det inte finnas denna de intressanta härvornas höst. Det är en ”motbok” till Grass-spektaklet. Grass säger: Jag var med. Alla var med. Fest säger: Men inte jag.)

Grass presenteras av Matussek som ”vänstergaphalsen” och Fest som den ”konservative bildningsborgaren (Bildungsbürger)”. Vidare skriver Matussek om Fest:

Den Linken der Nachkriegsjahrzehnte war er immer suspekt. Er galt als Fürst der Finsternis, als einer, der sich zu sehr einfühlte in die Nazi-Größen, über die er so schillernd zu schreiben verstand.

(För vänstern under efterkrigsårtiondena var han alltid suspekt. Han betraktades som en mörkrets furste, som alltför väl levde sig in i nazipotentaterna, som han visste att skriva så nyansrikt om.)

Matussek beskriver Fests stil som klar och redig i skarp kontrast mot Grass’ dimridåer och oändliga löklager. Han talar om Fests ungdomår som en alltmer utsatt värld i en familj som satte sig till motvärn mot nazigiftet. Fests far framstår som en man som får betala mer och mer för sin fasthet och moraliska integritet.

Bereits 1933 verliert er seine Stellung als Schulleiter, wegen ”öffentlich herabsetzender Reden” gegen die Nazis. Von nun an ”poverisiert” die Familie, Stufe um Stufe, das Kindermädchen wird entlassen, die Wohnung verkleinert, der Argwohn der Nachbarn steigt. Es ist die Zeit, in der die ersten erklärten Regimegegner totgeprügelt werden, meist in abgelegenen Kellern am Rande der Stadt.

(Redan 1933 förlorar han sin ställning som skolledare på grund av ”offentliga nedsättande tal” mot nazisterna. Från och med nu marginaliseras familjen steg för steg, barnflickan måste sägas upp, lägenheten blir mindre, grannarnas misstänksamhet växer. Det är den tiden, då de första uttalade regimkritikerna blir ihjälslagna, oftast i avsides belägna källare i stadens utkanter.)

Några rader längre ned fortsätter texten:

Schon früh lernt Joachim Fest Verschwiegenheit, Haltung, Mut zur Nicht-Anpassung.

(Redan tidigt lär sig Joachim Fest att tiga, han lär sig behärskning och mod att inte anpassa sig.)

Fests mor är inte lika principfast som hans far och hon försöker vid något tillfälle att få sin man att gå med i partiet för att få ett lite tryggare liv. Hon säger till honom att låtsas lite och hon försöker övertyga honom med ord om att småfolket alltid har fått värja sig emot de mäktiga med hjälp av osanningar. Men fadern vägrar:

Wir sind keine kleinen Leute. Nicht in solchen Fragen!

(Vi är inget småfolk. Inte när det gäller sådant här!)

Mot slutet av artikeln summerar Matussek skillnaderna mellan Fests och Grass’ minnesböcker:

Es tut gut, Fests Buch zu lesen, besonders in diesem Herbst. Es ist stilistisch elegant und gar nicht wie eine Zwiebel, die geschält und geschält werden muss, um den Leser am Ende doch um einen Kern zu betrügen.

(Det gör gott att läsa Fests bok, särskilt den här hösten. Den är stilistiskt elegant och inte alls som en lök som måste skalas och skalas för att till sist ändå undanhålla läsaren kärnan.)

Jag tror också att det är bra att läsa den här boken som motvikt till Grass’ minnesbok, för att den tenderar att grumla bilden av de olika ändå möjliga förhållningssätten. Oberoende av hur svårt det var att hålla sig ren från nazismittan, så är det viktigt att man ändå eller kanske just därför gör en klar skillnad mellan att låta sig förföras och att verkligen stå emot.

PS Jag hittar inte den här Spiegeltexten på internet, så jag kan tyvärr inte länka till den, så att de av er som skulle vilja, kan få läsa hela texten här. Men kanske är det någon av er, som har hittat den…

Ur sommarens bokskörd

Framför mig här på köksbordet ligger nu de böcker jag köpte i Italien den här sommaren (utom ”Mania” av Daniele Del Giudice som jag skrev om här i förrgår). De flesta är från Fiaccadori i Parma, men någon är från Florens och någon från Ferrara. I Ferrara försökte jag förresten hitta en bok om oskiskan (jag glömmer inte det nyoskiska förbundet, Håkan och Johan!), men jag lyckades tyvärr inte få tag i något bra.

”Con le peggiori intenzioni” (Med de värsta avsikter) av Alessandro Piperno lät jag mig av Valeria Levi i Fiaccadori övertalas att köpa. Det här är en bok som enligt uppgift har fått kritikerna på knä och som samtidigt har lyckats locka till sig läsare ur alla möjliga kategorier. På framsidan av boken kan man läsa att den är ”2005 års litterära överraskning” och Piperno jämförs av vissa med Saul Bellow. Tja, jag ska väl ge boken en chans, fast det blir nog inte den jag läser först av de här.

Piperno

Jag hittade en novellsamling av Niccolò Ammaniti. ”Fango” (Gyttja) heter den. Nej, jag har inte läst ”Io non ho paura” (Jag är inte rädd), som säkert en del av er har gjort. Jag tycker om novellsamlingar, så jag tänker närma mig Ammaniti den vägen.

Ammaniti

Paola Capriolo känner jag till sedan tidigare. För kanske femton år sedan läste jag ”Il doppio regno” (Det dubbla riket) som är en märkligt återhållen och liksom svävande roman. Jag minns ännu något av stämningen, men handlingen kan jag inte längre återge. Här framför mig ligger nu ”Qualcosa nella notte” (Något i natten) och den är ett slags återskapande av Gilgamesheposet, som jag förresten läste för bara något år sedan.

Capriolo

Nästa bok är den underligaste i högen eller ska jag säga den som är mig mest främmande. Egentligen förstår jag inte riktigt varför jag köpte den. I alla fall heter den ”Q” och är skriven av ett experimentellt kollektiv bestående av fem personer som kallar sig Luther Blisset. Och de här fem har alltså inte skrivit var sin del av boken, utan de har skrivit hela boken tillsammans. Om det nu är sant. Handlingen i boken utspelar sig på 1500-talet och den är på 600 sidor. Jag väntar nog lite med den… både titeln och författarpseudonymen irriterar mig på något sätt, men jag ska väl kunna övervinna den känslan.

Blisset

”Il cancello chiuso” (Den stängda grinden) av Donatella Tesi valde jag av lite tvetydiga skäl, skulle ni kanske tycka. En väninna till mig i Florens känner Tesi och berättade intressant om henne, så jag lät mig ”förledas” att köpa romanen.

Tesi

Den av de här böckerna som jag tror att jag kommer att läsa först är nog ”Stanza 411” (Rum 411) av Simona Vinci. Tidigare har jag läst en mycket otäck bok av Vinci ”Dei bambini non si sa niente” (Om barnen vet man ingenting), som förresten finns i svensk översättning. Otäck men ändå bra. Det finns några ställen i boken där jag känner att platserna blir så verkliga att jag känner lukterna som hör till dem. Här är några rader som är oerhört enkla och utan någonting alls egentligen, men de skapar en plats – utan möda:

Per un po’, continuerà a essere estate. I campi sono ancora gialli intorno. Granarolo dell’Emilia. Granarolo.

(Ett tag kommer det att fortsätta att vara sommar. Fälten runt omkring är fortfarande gula. Granarolo i Emilien. Granarolo.)

Vad jag hittar i de här raderna? Granarolo…

”Stanza 411” är en kärlekshistoria eller kanske kan man säga att det är en text som dissekerar en kärlek med iskall precision och stålblanka instrument.

Här är några rader ur baksidestexten:

Siamo in due.
Tu sei un uomo.
E io sono una donna.

Vi är två.
Du är en man.
Och jag är en kvinna.

Vinci

De här böckerna på mitt köksbord konkurrerar med många andra som jag har liggande, bland annat en bunt som nyss kom hit från det lilla österrikiska förlaget Droschl, några romaner, diktsamlingar och hybrider. Elfriede Gerstls "mein papierener Garten" läser jag nu. Och innanför fortsätter jag att läsa Hjalmar Gullberg. Men snart ska jag nog träda in i ”Stanza 411”…

Pär Lagerkvist in italiano

Härom dagen hittade jag en bok med några av Pär Lagerkvists dikter i italiensk översättning – nej, jag tänker inte tala om var. Det är en bok av det här föredömliga slaget som på varje uppslag ger dels originaldikten dels översättningen, så att man om man vill nästan kan läsa dikterna i stereo, eller i alla fall vandra fritt fram och tillbaka mellan de två språkgestalterna. Översättningen är gjord av är den framstående översättaren Giacomo Oreglia.

Jag tänker under hösten visa några av dikterna här på båda språken. Idag väljer jag ”Under stjärnorna” för att den sista raden nästan ständigt funnits i mitt huvud på mina skogsvandringar under de senaste veckorna, utan att jag kunde komma på i vilken dikt den hörde hemma. Men nu vet jag.

Under stjärnorna

Här vill jag stanna,
stum.
Här vill jag sänka min panna.
Heliga rum.
Inga människoord äro sanna.

•••

Sotto le stelle

Qui voglio rimanere,
muto.
Qui io voglio deporre la mia fronte.
Sacro luogo.
Nessuna parola umana è verità.

tallar

När jag nu tittar på den italienska versionen, så tänker jag det här: "Sacro luogo" är perfekt, men den sista raden, den som är själva orsaken till att jag sätter in den här texten idag, den befinner sig kanske ett litet steg ifrån det överväldigande i Lagerkvists ord…

Daniele Del Giudice – en magiker

Den här sommaren har jag upptäckt en för mig ny italiensk författare – Daniele Del Giudice. Det särskilda med honom och hans sätt att skriva är att han går så djupt in i läsarens medvetande och liksom bemäktigar sig hans/hennes tankebanor, att han sedan kan vrida dem i den riktning han önskar. Del Giudice är som författare en magiker.

delgiudice 1

delgiudice 2

delgiudice 3

Jag har läst den lilla novellsamlingen ”Mania” som består av en serie berättelser om människor som är fångna i olika slags manier eller tvångsföreställningar. Och Del Giudice för med sin text in läsaren på insidan av den besatte, man blir ett slags "maniaco" själv medan man läser. Är detta verkligen något man vill vara med om, frågar kanske någon. På den frågan har jag inget svar att ge.

Här följer nu ett litet utsnitt ur en längre text jag skrivit om ”Mania” för Salongen:

Under nattliga timmar i ett hotellrum får läsaren möjlighet att ytterligare närma sig berättaren. Han sitter där nära fönstret ut mot gatan och plockar med sin kassettbandspelare. Han letar efter en musikstump han spelat in några dagar tidigare – som han själv för övrigt betecknar som intetsägande, una musichetta da niente – för att han känner att han absolut måste lyssna på den igen och det genast. Han måste lyssna på den för att försäkra sig om att han verkligen förstått dess budskap. För att kunna höra bättre släcker han ljuset i taket, eftersom också ljuset är ett ljud eller oljud. Så finner han musiksnutten och plötsligt är han säker på att han inte missuppfattat vad den kräver av honom. Musiken uppmanar honom att döda en människa och han ser att han inte har något annat val. Berättarrösten säger sedan:

”För att döda krävs ett offer och ett vapen och jag hade varken det ena eller det andra.”

Och läsaren sugs in i berättarens sargade sjuka själ och blir delaktig i det febrila sökandet efter offret och mordvapnet, men mest efter mordoffret. VAR ÄR OFFRET FÖR MITT KOMMANDE MORD? bultar det i läsaren. Efter ett hektiskt irrande genom staden får vi plötsligt syn på offret, på långt avstånd ser vi pojken – ja, berättaren hajar förskräckt till inför hans ungdom – och den desperata jakten kan börja. Snart är berättaren hack i häl på honom, men så försvinner pojken in genom en port till ett bostadshus. Tankarna far genom berättarens huvud:

”Det är inte lätt att döda någon, inte ens om du har ett tvingande motiv, och även om offret är där redo och det verkligen är ditt offer, det som du önskat dig och som ödet har sänt dig, och det finns där inne i sitt hem vid en lugn gata, där tiden inte spelar någon roll och där ett bra bakgrundsljud, ett ljud och en lukt av vind som kommer från havet, omger alltsammans.”

Och vill ni läsa hela texten, så finns den här.

För övrigt är det här inlägget naturligtvis ett ”hemligt rop" efter en översättning av ”Mania” och andra böcker av Del Giudice…

Allt det grymmaste – Hjalmar Gullberg

Hjalmar Gullberg kommer jag inte ifrån. Jag läser och läser och stannar ibland lite längre någonstans. Här är jag nu. Men det är Hjalmar Gullberg som talar. Och han kan säga allt – allt det vackraste och allt det grymmaste. Han krossar mig (sig själv) mot de sköna klipporna han målar upp. Och han tittar sedan noga på de slamsor som blir kvar.

Du dog ikväll, men bara i min hjärta

En åsktung kväll i kvalmiga augusti
irrar jag utan dig på ödslig strand.
Den famn jag eftertrått och haft min lust i
har tagits från mig, glidit ur min hand
en afton utan måne i augusti.

Det växer hår och naglar på de döda,
långt sedan kroppen kallnat och är stel.
Men för oss två som levande förblöda
ska siffran på vår gravsten visa fel:
långt dessförinnan ha vi varit döda.

Du dog i kväll, men bara i mitt hjärta –
ett halvkvävt rop, en outsäglig blick.
Med smärta föddes du och dog med smärta
på ödslig strand, där jag din kärlek fick.
Och glädjelöst och stilla är mitt hjärta.

Vassbotten