”Ich nicht” – en ”motbok” till Grass’ lökhistoria

I nummer 34 av Spiegel finns en intressant artikel om Joachim Fest, som bland annat är känd för att ha skrivit ”Der Untergang” (här finns en text på svenska om den boken). Artikeln heter ”Der Herbst der Flakhelfer” och huvudtemat är Fests nya bok ”Ich nicht – Erinnerung an eine Kindheit und Jugend”, som väl kan ses som ett slags ”motbok” till Grass’ lökbok. Artikelförfattaren heter Matthias Matussek.

Jag frågade min mor som är född 1930 i Tyskland (Schwedt/Oder) om det här med Flak. Flak är en förkortning för FLiegAbwehrKanone, fick jag veta. Hon fortsatte förklarandet så här: ”var man född 1928, kom man till Flak eller Marine och hade där dessutom lite skolundervisning. Årgång 1929 och yngre slapp – min klass var årgång 28 och 29, jag var årgång 30 och yngst, därför att jag hoppat över en klass.” Efter en paus sa hon: ”flera av pojkarna i min klass dog som soldater under den sista krigsvintern – de var inte mer än 16 eller 17…”

Men nu tillbaka till artikeln. I ingressen presenterar Matussek den här minnesboken så här:

Es ist die Geschichte von einem, der nicht mitmachte.

(Det är historien om en, som inte gick med.)

Lite längre in i texten hittar jag det här täta stycket om Fest och Grass:

Auch er [Fest] legt ein Erinnerungsbuch vor: ”Ich nicht”. Einen provokanteren Titel kann es in diesem Herbst der interessanten Verstrickungen nicht geben. Es ist das Gegenbuch zum Grass-Spektakel. Grass sagt: Ich war dabei, alle waren dabei. Fest sagt: Ich aber nicht.

( Också han [Fest] kommer ut med en minnesbok: ”Inte jag”. En mer provocerande titel kan det inte finnas denna de intressanta härvornas höst. Det är en ”motbok” till Grass-spektaklet. Grass säger: Jag var med. Alla var med. Fest säger: Men inte jag.)

Grass presenteras av Matussek som ”vänstergaphalsen” och Fest som den ”konservative bildningsborgaren (Bildungsbürger)”. Vidare skriver Matussek om Fest:

Den Linken der Nachkriegsjahrzehnte war er immer suspekt. Er galt als Fürst der Finsternis, als einer, der sich zu sehr einfühlte in die Nazi-Größen, über die er so schillernd zu schreiben verstand.

(För vänstern under efterkrigsårtiondena var han alltid suspekt. Han betraktades som en mörkrets furste, som alltför väl levde sig in i nazipotentaterna, som han visste att skriva så nyansrikt om.)

Matussek beskriver Fests stil som klar och redig i skarp kontrast mot Grass’ dimridåer och oändliga löklager. Han talar om Fests ungdomår som en alltmer utsatt värld i en familj som satte sig till motvärn mot nazigiftet. Fests far framstår som en man som får betala mer och mer för sin fasthet och moraliska integritet.

Bereits 1933 verliert er seine Stellung als Schulleiter, wegen ”öffentlich herabsetzender Reden” gegen die Nazis. Von nun an ”poverisiert” die Familie, Stufe um Stufe, das Kindermädchen wird entlassen, die Wohnung verkleinert, der Argwohn der Nachbarn steigt. Es ist die Zeit, in der die ersten erklärten Regimegegner totgeprügelt werden, meist in abgelegenen Kellern am Rande der Stadt.

(Redan 1933 förlorar han sin ställning som skolledare på grund av ”offentliga nedsättande tal” mot nazisterna. Från och med nu marginaliseras familjen steg för steg, barnflickan måste sägas upp, lägenheten blir mindre, grannarnas misstänksamhet växer. Det är den tiden, då de första uttalade regimkritikerna blir ihjälslagna, oftast i avsides belägna källare i stadens utkanter.)

Några rader längre ned fortsätter texten:

Schon früh lernt Joachim Fest Verschwiegenheit, Haltung, Mut zur Nicht-Anpassung.

(Redan tidigt lär sig Joachim Fest att tiga, han lär sig behärskning och mod att inte anpassa sig.)

Fests mor är inte lika principfast som hans far och hon försöker vid något tillfälle att få sin man att gå med i partiet för att få ett lite tryggare liv. Hon säger till honom att låtsas lite och hon försöker övertyga honom med ord om att småfolket alltid har fått värja sig emot de mäktiga med hjälp av osanningar. Men fadern vägrar:

Wir sind keine kleinen Leute. Nicht in solchen Fragen!

(Vi är inget småfolk. Inte när det gäller sådant här!)

Mot slutet av artikeln summerar Matussek skillnaderna mellan Fests och Grass’ minnesböcker:

Es tut gut, Fests Buch zu lesen, besonders in diesem Herbst. Es ist stilistisch elegant und gar nicht wie eine Zwiebel, die geschält und geschält werden muss, um den Leser am Ende doch um einen Kern zu betrügen.

(Det gör gott att läsa Fests bok, särskilt den här hösten. Den är stilistiskt elegant och inte alls som en lök som måste skalas och skalas för att till sist ändå undanhålla läsaren kärnan.)

Jag tror också att det är bra att läsa den här boken som motvikt till Grass’ minnesbok, för att den tenderar att grumla bilden av de olika ändå möjliga förhållningssätten. Oberoende av hur svårt det var att hålla sig ren från nazismittan, så är det viktigt att man ändå eller kanske just därför gör en klar skillnad mellan att låta sig förföras och att verkligen stå emot.

PS Jag hittar inte den här Spiegeltexten på internet, så jag kan tyvärr inte länka till den, så att de av er som skulle vilja, kan få läsa hela texten här. Men kanske är det någon av er, som har hittat den…

3 tankar om “”Ich nicht” – en ”motbok” till Grass’ lökhistoria

  1. Oh ja, den läste jag också och reagerade väl som du – äntligen lite fasthet i resonemanget. Dessutom minns jag läsaningen av Sebastian Haffners bok om sina ungdomsår, en lika oböjlig demokrat. De fanns, men de var inte många. Och det har fått mig att undra lite om det inte alltid är så att människor med moralisk inre ryggrad, även i farliga situationer, inte är en försvinnande liten grupp. Men man behöver dem, särskilt i efterhand. Förträngningens retorik punkteras som en ballong av dessa citat.

  2. Jelena,

    ja, det är väl så (människor med moralisk inre ryggrad är en försvinnande liten grupp) – vi har ju bara ett liv som dessutom inte är särskilt långt och man vet aldrig hur länge en diktatur behåller makten och så är det också så att banden till andra (familj eller vad det nu är) kan lägga krokben för modet. Ska jag verkligen riskera mina barns väl för att visa min moraliska fasthet? Men – eller just för allt detta – det är viktigt att visa på dem som hållit genom prövningarna, för de är egentligen vårt enda hopp.

    Jag tänker också på att man ibland säger att ”alla” som levde i DDR var mer eller mindre medlöpare till regimen. Detta är inte sant och det måste sägas. Gång på gång.

  3. Ja, för glömmer vi dem och drar ala över en kam, korrumperas hela vår moraliska nyanseringsförmåga. Slutsatsen blir att ingen undkommer, att alla är medlöpare, i nästa steg att det inte lönar sig och det bara är Möchte-gern-martyrer som reser sig upp, eller åtminstone vägrar sätta sig ner. Och voila, en bekvämt styrbar liten folkgrupp utan inre kompass.

Kommentera