Ur sommarens bokskörd

Framför mig här på köksbordet ligger nu de böcker jag köpte i Italien den här sommaren (utom ”Mania” av Daniele Del Giudice som jag skrev om här i förrgår). De flesta är från Fiaccadori i Parma, men någon är från Florens och någon från Ferrara. I Ferrara försökte jag förresten hitta en bok om oskiskan (jag glömmer inte det nyoskiska förbundet, Håkan och Johan!), men jag lyckades tyvärr inte få tag i något bra.

”Con le peggiori intenzioni” (Med de värsta avsikter) av Alessandro Piperno lät jag mig av Valeria Levi i Fiaccadori övertalas att köpa. Det här är en bok som enligt uppgift har fått kritikerna på knä och som samtidigt har lyckats locka till sig läsare ur alla möjliga kategorier. På framsidan av boken kan man läsa att den är ”2005 års litterära överraskning” och Piperno jämförs av vissa med Saul Bellow. Tja, jag ska väl ge boken en chans, fast det blir nog inte den jag läser först av de här.

Piperno

Jag hittade en novellsamling av Niccolò Ammaniti. ”Fango” (Gyttja) heter den. Nej, jag har inte läst ”Io non ho paura” (Jag är inte rädd), som säkert en del av er har gjort. Jag tycker om novellsamlingar, så jag tänker närma mig Ammaniti den vägen.

Ammaniti

Paola Capriolo känner jag till sedan tidigare. För kanske femton år sedan läste jag ”Il doppio regno” (Det dubbla riket) som är en märkligt återhållen och liksom svävande roman. Jag minns ännu något av stämningen, men handlingen kan jag inte längre återge. Här framför mig ligger nu ”Qualcosa nella notte” (Något i natten) och den är ett slags återskapande av Gilgamesheposet, som jag förresten läste för bara något år sedan.

Capriolo

Nästa bok är den underligaste i högen eller ska jag säga den som är mig mest främmande. Egentligen förstår jag inte riktigt varför jag köpte den. I alla fall heter den ”Q” och är skriven av ett experimentellt kollektiv bestående av fem personer som kallar sig Luther Blisset. Och de här fem har alltså inte skrivit var sin del av boken, utan de har skrivit hela boken tillsammans. Om det nu är sant. Handlingen i boken utspelar sig på 1500-talet och den är på 600 sidor. Jag väntar nog lite med den… både titeln och författarpseudonymen irriterar mig på något sätt, men jag ska väl kunna övervinna den känslan.

Blisset

”Il cancello chiuso” (Den stängda grinden) av Donatella Tesi valde jag av lite tvetydiga skäl, skulle ni kanske tycka. En väninna till mig i Florens känner Tesi och berättade intressant om henne, så jag lät mig ”förledas” att köpa romanen.

Tesi

Den av de här böckerna som jag tror att jag kommer att läsa först är nog ”Stanza 411” (Rum 411) av Simona Vinci. Tidigare har jag läst en mycket otäck bok av Vinci ”Dei bambini non si sa niente” (Om barnen vet man ingenting), som förresten finns i svensk översättning. Otäck men ändå bra. Det finns några ställen i boken där jag känner att platserna blir så verkliga att jag känner lukterna som hör till dem. Här är några rader som är oerhört enkla och utan någonting alls egentligen, men de skapar en plats – utan möda:

Per un po’, continuerà a essere estate. I campi sono ancora gialli intorno. Granarolo dell’Emilia. Granarolo.

(Ett tag kommer det att fortsätta att vara sommar. Fälten runt omkring är fortfarande gula. Granarolo i Emilien. Granarolo.)

Vad jag hittar i de här raderna? Granarolo…

”Stanza 411” är en kärlekshistoria eller kanske kan man säga att det är en text som dissekerar en kärlek med iskall precision och stålblanka instrument.

Här är några rader ur baksidestexten:

Siamo in due.
Tu sei un uomo.
E io sono una donna.

Vi är två.
Du är en man.
Och jag är en kvinna.

Vinci

De här böckerna på mitt köksbord konkurrerar med många andra som jag har liggande, bland annat en bunt som nyss kom hit från det lilla österrikiska förlaget Droschl, några romaner, diktsamlingar och hybrider. Elfriede Gerstls "mein papierener Garten" läser jag nu. Och innanför fortsätter jag att läsa Hjalmar Gullberg. Men snart ska jag nog träda in i ”Stanza 411”…

16 tankar om “Ur sommarens bokskörd

  1. Vilka ljuvligt frestande böcker. Jag blir allra mest intresserad av Paola Capriolo som jag läst några översatta böcker av, och för att jag har en fantastisk intervju med henne, säkert femton år gammal, alltid i mitt undermedvetna (hon talar i den om behovet av att helt avskärma sig från omgivningen, en sida av personligheten som jag känner djup sympati för och som jag skrev om i Den tysta zonen). Men också de andra böckerna, så när översätter du dem Bodil?

  2. Hej Thomas,

    trevligt att se dig här igen. Ja, Capriolo är något särskilt. Och jag minns att du skrev om henne i ”Den tysta zonen”. Jag hade – ser jag nu när jag slår upp boken – bland annat strukit för det här som hon sa i en intervju:

    ”Jag saknar inte världen omkring mig så mycket, utan ägnar mig åt att läsa och skriva eller att lyssna på musik. Min ensamhet är både en nödvändighet och ett val som jag har gjort.”

    Och Thomas, jag vet att du ibland tycker att jag inte läser dina böcker i den takt du skulle önska, men jag har min långsamhet att kämpa med. Jag läser inte fort, men det jag läser det läser jag.

    Var det förresten du som gjorde intervjun med Capriolo?

    En anledning till att jag har lagt upp de här böckerna här är att ge mig själv ett slags spark i baken. Jag har väl köpt dem för att läsa dem, säger jag till mig själv. Fast den där ”Q” vet jag inte… Simona Vinci blir nog snart, när jag har krupit ur min österrikiska fas, tänker jag mig.

    Flera av de här författarna har fått något eller några av sina verk översatta till svenska, Capriolo som du säger och Vinci och Del Giudice (som jag pratade om härom dagen). Visst skulle jag gärna översätta någon – ”Stanza 411″ – jag har småläst lite i den, men så är det ju det där med förläggare och förlag och pengar, ja, du vet, jag ska inte babbla mer nu. På sätt och vis har jag byggt tillräckligt många luftslott…

  3. Nej Bodil, det var inte jag (men jag hade gärna gjort den!). Bodil, jag har inga som helst invändningar mot din läsning av mina böcker, jag är bara väldigt glad att du bryr dig. Vinci har jag också läst, hon är väl en av få som chockerat mig i modern litteratur.
    Ja, så viktigt att vi vårdar vår ensamhet.
    Jag ska åka tåg om en timmes tid och vet hur hemskt det är. Att tvingas höra alla dumheter, all pop, alla mobiler. Nej, efter den resan ska jag låsa om mig i kväll. Tack för allt spännande i litteraturväg Bodil!

  4. Thomas,

    hoppas nu att tågresan går bra, ibland träffar man ju intressanta människor på tåg (och ibland väldigt konstiga och ibland träffas två ”konstiga” – tänk bara på stoftexperten och den musikfjärrstyrde mördaren i ”Mania” som jag skrev om i Salongen). Jag har ofta ganska roligt på tågresor, men jag är ju lite vanligare än du, tror jag (förstå hur jag menar det!).

    En sak undrar jag: Var det ”Dei bambini non si sa niente” du läste av Simona Vinci? Det tog tid innan jag kom över chocken efter läsningen av den, men jag tänker mig att den här boken (”Stanza 411″) ju handlar om kärlek mellan vuxna människor och båda kan bära ansvaret – inte som det där med barnen, ja, jag vill nästan inte säga det, nej, jag säger det inte.

  5. Ja, det var den boken av Vinci, på svenska Om barnen vet man ingenting. Den är fasansfull. Men jag har också läst Moderns svek. Tror som du att det skulle vara betydligt lättare att ta till sig Stanza 411, det skulle jag gärna göra.
    Hemma igen efter 2 x 20 minuter på tåg, ditresan för att hämta böcker (Kaj Svenssons Ingen tom yta längre, som jag ger ut) blev fin med tre musikstuderande ungdomar som satt och sjöng franska sånger.
    Ja Bodil, jag tror jag förstår vad du lägger i orden ”vanligare än du” och ändå är jag inte så säker på att det förhåller sig så. Ytterst handlar det väl om graden av melankoli och enstörighet.

  6. Det är för väl att du är som du är, fastän det kanske sällan är särskilt lätt – säger jag då.

    Och se där ändå – tågresan blev trevlig. Det är också något.

  7. NSB, som passerar Öxnered på sin väg från och till Göteborg med Oslotåget, har en mycket sympatisk sak i form av en stillevogn, där någorlunda tystnad skall råda (inga högljudda samtal – helst inga samtal alls –, inga mobiler, ingen musik). Det är någonting jag gärna skulle se på fler tåg.

    Jag skickade för övrigt precis iväg ett mail till en bekant angående oskiska, som jag just insåg att han har varit och nosat på (tillsammans med fornlatin och umbriska).

    //JJ, som tillbringar alldeles för stor del av sitt liv ombord på tåg

  8. Johan,

    jag hoppas att din bekant har något intressant att tillföra oss (för du låter väl mig – och Håkan – veta i så fall?), så att det nyoskiska förbundet kan ta ett steg framåt.

    Kanske far något NSB-tåg från Oslo till Köpenhamn och alltså en bit genom Skåne, så att Thomas kan få tillfälle att vara i stillevognen någon gång…

  9. Lustigt, det finns en sådan avdelning på en vagn på de s.k. Öresundstågen, som jag alltid åker till Lund, Malmö och Köpenhamn med. Men både jag och min fru har slutat sitta där, det är ännu mer frustrerande eftersom bara en försvinnande minoritet respekterar det. Jag minns två tyska affärsmän från i vintras, jag böjde mig fram, pekade på skylten som både i ord och symboler förklarar vad det handlar om, men de blev väldigt arga på mig istället. Så ter sig vardagen för människorna på våra tågförbindelser. Är man inte ”hipp” och älskar det moderna livet får man stiga åt sidan för alla som är det. Och därför stannar jag för det mesta hemma.

  10. Tågresor är väldigt rogivande tycker jag, men så är det å andra sidan inte så ofta jag är ute och åker. En lite jordnära favorit är Nabotåget från Storlien ner mot Meråker – det lilla dieseldrivna tågsetet, två vagnar bara, slingrar sig längs med älven i kraftig nerförsbacke.

  11. Hm, vad ska jag säga? Vilken av böckerna jag räknat upp här tror ni passar bäst att läsa på ett tåg – Nabotåget, Öresundståget eller något av Trenitalias tåg? Eller något annat tåg…

  12. För en novembereftermiddag på Nabotåget är det nog ”Fango” som gäller. Titta på utsikten mellan novellerna (restiden är kort) och associera till väderleken.

  13. Aron,

    tack för bilderna och introduktionen av Nabotåget. Och tack för kommentarerna till kanon och Baylan-Adami. Jag lägger inte till något varken där eller där, för jag har inget vettigt att säga just nu och vad gäller Baylan-Adami tycker jag att din kommentar är en alldeles utmärkt avslutning och hopknytning av påsen

  14. Min dator är på reparation och därför har jag under tiden dragit igång min gamla. Där är inte alla bokmärken på plats vilket gjorde att det var en del att läsa ikapp när jag plötsligt tänkte på pausträdet. Därav alla kommentarer på en och samma gång…

Kommentera