Om man genomkorsar Jorden med Påskön som utgångspunkt kommer man ungefär hit. Och se, också här finns en uråldrig befolkning av stenstoder som ser ut över landmassorna och haven, över skyarna och bort mot horisonterna med allseende tomma stenögon.
Och en gång vart tusende år färdas de antipodiska moaierna genom Jorden för att ta varandras platser…
Den sista kvällen
Snart blir därute löven glesa.
Pendylen slår. Vi räknar slagen.
Det är för att du snart ska resa,
vi gått förstämda hela dagen.
Vi går till bords men utan hunger,
och våra andetag blir korta
var gång en vind bak rutan sjunger.
Det är för att du snart är borta.
I fönstret ligger tidtabellen.
Vem hjälper oss att glömma tiden?
Vem tröstar oss den sista kvällen,
för att vår sommar är förliden?
Hjalmar Gullberg är min bror, min plågoande, stickan djupt in under nageln. Här i ”Den sista kvällen” har han avbildat livets eller lyckans korthet på ett sådant sätt att jag nästan inte får luft när jag läser. Han kväver ihop den lyckliga tiden till ingenting: ”Pendylen slår. Vi räknar slagen.” Nu – och så är allt borta. Livet som en tom hand, som en gång varit full: ”Vem tröstar oss den sista kvällen, för att vår sommar är förliden?”
För tre dagar sedan skrev jag en text om Joachim Fest och hans senaste bok här. Nu har jag fått veta att han just har dött, och därför vill jag skriva ännu några rader om honom. Jag stödjer mig på en artikel av Matthias Matussek (också denna gång), en artikel som bär titeln ” Zum Tod von Joachim Fest – Der stolze Einzelgänger”.
Jag väljer ut ett par korta avsnitt ur Matusseks text och översätter dem till svenska. Först kommer här en liten kommentar av Fest till barndomen och fadern:
"Es war keine besondere Kindheit", sagte er ganz beiläufig. "Nichts Spektakuläres. Außer dass mein Vater mich und meine Geschwister davor bewahrt hatte, Nazis zu werden."
(”Det var inget särskilt med min barndom”, sa han i förbigående. ”Inget märkvärdigt. Utom att min far bevarade mig och mina syskon från att bli nazister.”)
Matussek beskriver boken Fest nyss avslutade (”Ich nicht – Erinnerung an eine Kindheit und Jugend”) – och som jag skrev om här för tre dagar sedan – som ett testamente:
Nun weiß man, dass die Arbeit an diesem Buch die Arbeit an seinem Testament bedeutete. Das wollte er den Deutschen noch hinterlassen: die Erzählung darüber, dass es möglich war, anständig zu bleiben.
(Nu vet man att arbetet med den här boken innebar arbetet med hans testamente. Detta ville han lämna efter sig till tyskarna: berättelsen om att det var möjligt att förbli anständig.)
Apropå allt ståhej kring Grass’ lökbok säger Matussek:
und so war es möglich, auf dem Höhepunkt des durchaus auch stupiden Grass-Lärms diese leisere, ungleich wichtigere Stimme hörbar zu machen.
(och så blev det möjligt att samtidigt med höjdpunkten av det utan tvekan också stupida Grass-larmet, göra denna lågmäldare, ojämförligt viktigare röst hörbar.)
Matussek fortsätter med jämförelser med Grass:
Gerade die Polarität zu Günter Grass lohnt die nähere Betrachtung. Anders als der Nobelpreisträger, der sich im Pulk des linken Mainstream stets wohlfühlte, war Joachim Fest der große Einzelgänger. Auf seine Umgebung wirkte er bisweilen ein wenig hochmütig. Er war der konservative Analytiker. Doch er war immer auch derjenige, der sich bedenkenlos zwischen alle Stühle setzte, wenn es seine Überzeugung erforderte.
(Just kontrasten till Günter Grass är värd att titta närmare på. I motsats till Nobelpristagaren, som alltid trivdes bland massan i vänsterhuvudfåran, var Fest en som gick sina egna vägar. För sin omgivning tedde han sig allt emellanåt lite högmodig. Han var den konservative analytikern. Men han var också den som alltid utan betänkligheter satte sig mellan alla stolar, om hans övertygelse krävde det.)
Mot slutet av artikeln kommer Matussek tillbaka till Fests ungdom och barndom:
Fests Jugenderinnerungen erzählen von einer Kindheit in Berlin und von einem Vater, der 1933 aus dem Schuldienst flog, weil er regimefeindliche Bemerkungen gemacht hatte. Es war eine Kindheit, in der Literatur und Theater so wichtig waren wie Fußball. Eine Kindheit, in der es vorkam, dass der Vater mit einem blutverschmierten Kopfverband in die Küche stürzte, wenn es wieder einmal eine Schlägerei mit dem braunen Mob gegeben hatte. Eine Kindheit, in der die Besorgungen für den Nachbarn Goldschmidt eine Selbstverständlichkeit waren.
(Fests ungdomsminnen berättar om en barndom i Berlin och om en far, som 1933 fick sparken från sin skolledartjänst, eftersom han hade yttrat sig regimkritiskt. Det var en barndom där litteratur och teater var lika viktiga som fotboll. En barndom, där det hände att fadern kom instörtande i köket med ett blodigt förband om huvudet, för att det återigen hade varit slagsmål med den bruna mobben. En barndom, där det med självklarhet ingick att man gjorde små tjänster åt grannen Goldschmidt.)
På en av de sista raderna säger Matussek så här till och om bokhandlare och läsare:
Sobald sie damit fertig geworden sind, den Grass-SS-Juckreiz zu kratzen – das wichtigere, das wahrhaft große Buch dieses Herbstes ist das von Joachim Fest.
(Så snart de är färdiga med Grass-SS-klådan – den viktigare, den verkligt stora boken den här hösten är den av Joachim Fest.)
Och jag tänker så här om Fest: Någon enstaka gång hörs i den här världen av tvetydigheter, hyckleri, medlöperi och feghet en modets och klarhetens röst.
Här finns hela Matusseks text.
Det här är en häst jag ofta träffade under mina morgonpromenader med Londi i Góry Sowie (Ugglebergen) den här sommaren. Ibland såg jag den dra en hövagn, men oftast gick den här uppe på kullen och betade för sig själv.
Jag tänkte lite på den när vi satt på grannarnas altan i fredags kväll eller om det var i lördags. Tomas, min granne, sa plötsligt så här till mig: – Bodil, vet du vad ”habba” betyder? Men nej, det visste jag ju inte. Jag fick då en liten snabbgenomgång på området ”uppmaningar till arbetshästar”. – När man vill att de ska gå framåt, så smackar man ju och vill man att de ska stanna så säger man ptrrr. Och habba det säger man när man vill att de ska ställa in sig i arbetsredskapet, en harv till exempel. Så här: habba, habba och så puttar man lite på den.
Undrar hur man säger på polska…
Bara du går över markerna,
lever var källa,
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.
Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande vågsorl till tröst.
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet skall släppa mitt bröst.
Bara du går över ängarna,
bara jag ser dig
vandra i fjärran förbi,
darra de eviga strängarna.
Säg mig vem ger dig
makten som blir melodi?
Bo Bergman