Författare: Bodil Z

Inspirerad av mig själv (vad säger hon nu?) och Thomas Nydahl och det vi sa under gårdagens text här i pausträdsvärlden, vill jag ge er en av de kortaste texterna i Adam Zagajewskis ”Två städer” att läsa i dess helhet.

Det onda

Eftersom totalitarismen är det onda i historisk, organiserad, orkestrerad och utbyggd skala leder det till illusionen att det onda äntligen går att förstå. Är det inte därför vi är så intresserade av böcker – av de mest skilda slag, från memoarer till historiska analyser – som handlar om nazismen och stalinismen? Vi läser dem och hoppas att denna gång kunna fånga det ondas väsen.

All tankemöda är inriktad på att reducera det onda i denna utvecklade variant till en enkel och okomplicerad form. När vi till slut lyckas med det inser vi att än en gång har svaret på vår fråga halkat oss ur händerna. Än en gång står vi handfallna – som Job.

Nu närmar vi oss den tid på året då en och annan börjar fundera kring årets Nobelpris i litteratur. Vem vill vi ge priset till i år? Om någon skulle fråga mig vad jag tycker, så skulle jag säga Adam Zagajewski – precis som jag sa förra året. Fast hur viktigt är det här priset? För den som får det är det naturligtvis betydelsefullt, om inte annat så är pengarna bra att få. Äran då? Jo, nog innebär det väl fortfarande en stor ära, även om den med åren och de ibland märkliga valen kanske har skamfilats något. I mycket handlar väl valet om ett slags kvotering: kön, land, genre och vad det nu kan vara mer. Och så handlar det väl om politik eller gör det inte det?

I alla fall: Zagajewski.

För den här dagen har jag valt ut dikten ”Postumt opus” ur diktsamlingen ”Törst” ( i översättning av Anders Bodegård – en av de verkligt stora översättarna i Sverige idag). Diktens helhet talar stort och klart till mig, den liksom genomströmmar mig, men själva den innersta kärnan tycker jag finns i de här raderna – du hittar den kanske någon annanstans:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Den hemlighetsfullt frustande överlyckliga natten trollbinder mig och ger mig ilningar av glädje. Därinne finns en av livets värmepunkter. Orden bosätter sig i mig.

Postumt opus

Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
Ewig, ewig, de sista orden i Das Lied von der Erde,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.

En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?

Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.

Jag strövar omkring i Elfriede Gerstls pappersträdgård (”mein papierener garten”) igen. Jag hittar en liten dikt som heter ”drohung?” (hot?):

wenn du weggehst
flieg ich roter luftballon
für immer davon
dann hält mich keiner mehr

Vad är det för en röst som talar här, så lugnt hotfullt hjälplöst förtvivlat och ändå så lätt? Om/När du ger dig av, flyger jag röda luftballong, för alltid bort, då håller mig ingen mer.

Den sista kvällen

Snart blir därute löven glesa.
Pendylen slår. Vi räknar slagen.
Det är för att du snart ska resa,
vi gått förstämda hela dagen.

Vi går till bords men utan hunger,
och våra andetag blir korta
var gång en vind bak rutan sjunger.
Det är för att du snart är borta.

I fönstret ligger tidtabellen.
Vem hjälper oss att glömma tiden?
Vem tröstar oss den sista kvällen,
för att vår sommar är förliden?

Hjalmar Gullberg är min bror, min plågoande, stickan djupt in under nageln. Här i ”Den sista kvällen” har han avbildat livets eller lyckans korthet på ett sådant sätt att jag nästan inte får luft när jag läser. Han kväver ihop den lyckliga tiden till ingenting: ”Pendylen slår. Vi räknar slagen.” Nu – och så är allt borta. Livet som en tom hand, som en gång varit full: ”Vem tröstar oss den sista kvällen, för att vår sommar är förliden?”