Nobelpriset i litteratur

Nu närmar vi oss den tid på året då en och annan börjar fundera kring årets Nobelpris i litteratur. Vem vill vi ge priset till i år? Om någon skulle fråga mig vad jag tycker, så skulle jag säga Adam Zagajewski – precis som jag sa förra året. Fast hur viktigt är det här priset? För den som får det är det naturligtvis betydelsefullt, om inte annat så är pengarna bra att få. Äran då? Jo, nog innebär det väl fortfarande en stor ära, även om den med åren och de ibland märkliga valen kanske har skamfilats något. I mycket handlar väl valet om ett slags kvotering: kön, land, genre och vad det nu kan vara mer. Och så handlar det väl om politik eller gör det inte det?

I alla fall: Zagajewski.

Törst

För den här dagen har jag valt ut dikten ”Postumt opus” ur diktsamlingen ”Törst” ( i översättning av Anders Bodegård – en av de verkligt stora översättarna i Sverige idag). Diktens helhet talar stort och klart till mig, den liksom genomströmmar mig, men själva den innersta kärnan tycker jag finns i de här raderna – du hittar den kanske någon annanstans:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Den hemlighetsfullt frustande överlyckliga natten trollbinder mig och ger mig ilningar av glädje. Därinne finns en av livets värmepunkter. Orden bosätter sig i mig.

Postumt opus

Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
Ewig, ewig, de sista orden i Das Lied von der Erde,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.

En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?

Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.

Das Lied

6 tankar om “Nobelpriset i litteratur

  1. Ja Bodil! Zagajewski är så självklar. Hans poesi förvisso, men framför allt hans essäistik.
    Det finns ett annat namn som bubblar upp i mig varje höst: Joyce Carol Oates.
    Och sedan tjugo år har jag haft ett personligt hopp om att Ismail Kadaré skulle få det.
    Bara det inte görs en Pinter igen, då drar jag ner rullgardinen.

  2. Bodil, du inspirerade mig att ta fram de polska böckerna och i min blogg valde jag en man som betytt mycket för Zagajewski.

  3. Thomas,

    godmorgon. Här ovanför säger du något om Zagajewskis essäistik och det har fått mig att ta fram ”Två städer”. Jag har nu läst lite om den märkliga faster Wisia i titeltexten. Och sedan ”Det onda”, ”Egoism” och ”Karl Marx”.

    Jag ska nu titta in i din blogg och se vad du säger där den här morgonen.

  4. Människofåglar
    Äppelträdet blommade
    Den stora gåtan

    Tranströmers dikt i stort men speciellt hans sapfiska strofer och hans små tätt komprimerade haikudikter är något alldeles enastående i svensk poesi. Efter flera mer eller mindre tvivelaktiga svenska nobelpris i litteratur genom tiderna (jag tänker på Karlfeldt posthuma pris och kanske också Eyvind Johnson) tycker jag att ett pris till Tranströmer skulle vara hart när odiskutabelt!

    Jag kan även tänka mig Milan Kundera, Göran Sonnevi och Antonio Tabucchi kanske ( sen finns det ju en anledning till att det inte är jag som väljer pristagare också.)

  5. ”Sen finns det ju en anledning till att det inte är jag som väljer pristagare också.” Hm, kanske är jag inte riktigt klar i huvudet, men vad betyder den raden, Oskar?

    Jag passar förresten på att föreslå Olga Tokaczuk.

Kommentera