Hjalmar Gullberg: Den sista kvällen

Den sista kvällen

Snart blir därute löven glesa.
Pendylen slår. Vi räknar slagen.
Det är för att du snart ska resa,
vi gått förstämda hela dagen.

Vi går till bords men utan hunger,
och våra andetag blir korta
var gång en vind bak rutan sjunger.
Det är för att du snart är borta.

I fönstret ligger tidtabellen.
Vem hjälper oss att glömma tiden?
Vem tröstar oss den sista kvällen,
för att vår sommar är förliden?

Hjalmar Gullberg är min bror, min plågoande, stickan djupt in under nageln. Här i ”Den sista kvällen” har han avbildat livets eller lyckans korthet på ett sådant sätt att jag nästan inte får luft när jag läser. Han kväver ihop den lyckliga tiden till ingenting: ”Pendylen slår. Vi räknar slagen.” Nu – och så är allt borta. Livet som en tom hand, som en gång varit full: ”Vem tröstar oss den sista kvällen, för att vår sommar är förliden?”

höst

5 tankar om “Hjalmar Gullberg: Den sista kvällen

  1. Ja Bodil, både denna och förra bloggen hos dig kom att handla om döden. Och dessa rader: ”Det är för att du snart ska resa, vi gått förstämda hela dagen” blir särskilt starka för mig idag, eftersom jag vet att en mycket liten pojke, mig närstående ligger för döden nu. Just igår kväll fick jag så nedslående nyheter om hans tillstånd. Men det paradoxala är att texter som denna fungerar lindrande, som om orden ger stöd åt smärtan man erfar ”ordlöst”. Tack för dikten. Jag hade inte läst den tidigare.

  2. Thomas,

    nu vet jag inte om jag får fråga det här, men är det här den lille pojken du talade om någon gång förra hösten?

    Och: för mig är det just i dikter där han talar så här hjärtslitande om smärtan, som Gullberg kommer mig närmast, ja, han gräver sig liksom in i mig och talar för mig – och för dig nu…

Kommentera