Aleksander Wat: En getdikt

Att jag har ett speciellt förhållande till karpar tror jag att en del uppmärksamma pausträdsläsare känner till. Men vet ni också att jag älskar getter – ”verkligt mod är lika omodernt som getter och åsnor” – att jag ”ständigt” letar efter dikter som berättar om getter? Idag har jag hittat en ny getdikt, som snabbt klistrat in sig i mitt medvetande – ”ärliga komiska illaluktande getter som letar efter hälsoörter”. Det är den polske poeten Aleksander Wat som har skrivit den.

Till en romare, en vän

Allt som ligger i spillror
blir till känsla hos mig:
ruinerna av mitt Warszawa
ruinerna av ditt Rom.

*I april fyrtiosex
såg jag två gamla getter
som letade sällsynta örter
i det forna Café Albrecht
(nu övervuxet av nässlor,
tistlar, kardborrar, ranunklar).
Deras barfota herdinna
i den gravlika tystnaden

  • ett skrikande barn – under en bombastisk pelare som en gång
    bar upp fjärde våningen till Kreditinstitutets byggnad – det som en
    gång hade varit ett tjusigt ornament var i dag förvandlat till en
    trasslig spillra lämnad åt sitt öde
    på resterna av en förkolnad vägg.*

Bland ruinerna på Aventino
mötte jag två kringströvande getter,
och en barfota herdinna
som stirrade på vittrande fresker.

Ty efter människans ära,
efter hennes bedrifter och nederlag,
kommer getter. Ärliga
komiska illaluktande getter
som letar efter hälsoörter,
efter jordisk näring och föda
mitt bland ärans spillror.

Wat get

Via del Campo – prostitutionsromantik

Jag är tillbaka hos Fabrizio De André och hans sånger igen. Den här gången är det ”Via del Campo” jag stannar vid. Om man vill kan man säga att det här är prostitutionsromantik, för visst är texten ett slags hyllning till en – ja, vad ska jag kalla henne? – jag provar med ”glädjeflicka” just i hennes egenskap av detta. Det här motivet finns i många av De Andrés texter – "Bocca di rosa" för att ta ett exempel till – och jag har funderat en del över den här bindningen han har. Dessutom undrar jag lite över vad det som gör att jag är så fascinerad av just de här texterna, för det är jag, det är bara att medge.

De André

De André föddes 1940 i Genova (och han dog 1999) och kanske var det här med prostitution något han redan tidigt stötte på i sin vardag. Ja, och…, undrar ni nu. Då försöker jag väl med mig i stället: Jag levde några år under sjuttiotalet i en norditaliensk småstad. Prostitutionen var något som jag snabbt blev medveten om – de där eldarna vid vägarna i stans utkanter till exempel. Jag visste flera som sysslade med ”hantverket”, ja, det var till och med så att en av mina vänners mamma hörde till den gruppen. Hon stod där helt vanligt i förkläde och kokade pasta om kvällen för att några timmar senare skymta förbi i höga vita stövlar, ålskinn och ett helt annat ansikte i ett gathörn.

Men varifrån kommer den här önskan hos De André att skapa en romantisk eller vacker bild av det här eländet? En förklaring finns kanske i att han försöker sticka hål på hyckleriet kring det här fenomenet, men det är nog inte alls allt. Och varifrån kommer min fascination? Det är något irrationellt som jag inte kommer åt. Jag smiter undan lite och citerar de sista raderna i sången: Dai diamanti non nasce niente, dal letame nascono i fior. Ur diamanter föds ingenting, ur gödsel föds det blommor.

Via del Campo c’è una graziosa
gli occhi grandi color di foglia
tutta notte sta sulla soglia
vende a tutti la stessa rosa.

Via del Campo c’è una bambina
con le labbra color rugiada
gli occhi grigi come la strada
nascon fiori dove cammina.

Via del Campo c’è una puttana
gli occhi grandi color di foglia
se di amarla ti vien la voglia
basta prenderla per la mano

e ti sembra di andar lontano
lei ti guarda con un sorriso
non credevi che il paradiso
fosse solo lì al primo piano.

Via del Campo ci va un illuso
a pregarla di maritare
a vederla salir le scale
fino a quando il balcone ha chiuso.

Ama e ridi se amor risponde
piangi forte se non ti sente
dai diamanti non nasce niente
dal letame nascono i fior
dai diamanti non nasce niente
dal letame nascono i fior.

Böcker från bokmässan: Igelkotten i brunnen

Under en av bokmässans dagar stannade jag till vid den lettiska montern och blev sedan sittande där – kanske lite längre än jag först hade tänkt – i samtal med Jānis Oga. Innan jag gick valde jag ut två böcker och vi bestämde att vi skulle hålla kontakten. En av böckerna är diktsamlingen ”Igelkotten i brunnen” av Dzintars Sodums. Han är född 1922 och har i många år levt i exil först i Sverige och sedan i USA, men nu är han sedan en kort tid tillbaka i sitt gamla hemland. Jānis Oga sa till mig att om jag vill kan han ordna så att jag får tala med Sodums. Jag förbereder mig nu för ett sådant samtal. Jag läser den här igelkottsboken och funderar.

Igelkotten

Och de här två dikterna vill jag låta också er se, för de bär, var och en på sitt sätt, något av livets värme i sig:

Ballad om hjältar och dödliga

– Jag måste leva, sa du, jag vill
än en gång virvla runt i svart, lång klänning
på ett parkettgolv med en bekymmerslös man,
jag vill än en gång vagga
en grabb med runda kinder.

Tack

Det tycktes: aldrig mer, någonstans.
Tack till trädet, fågeln, luften.
Tack till famnen, leendet, smekningen.
Tack för den goda tanken, den tålmodiga viljan.
De är broar som lagts över och låter oss gå vidare.

Böcker från bokmässan: Tingens bok

Så är det dags – nu när jag stigit upp ur Vassbotten vid Norskens brygga – för nummer tre av de böcker jag tog med mig hit från bokmässan. Det är en diktsamling och den heter ”Tingens bok”. De här dikterna bär namn som ”Potatisen”, ”Gemet”, ”Binnikemasken”, ”Skorna” och ”Stenen”. Bokens författare är en ung sloven som heter Aleš Šteger. Här följer några presentationsrader ur bokens pärm eller vinge:

Aleš Šteger, född 1973 i Ptuj och bosatt i Ljubljana, Slovenien. Šteger har kommit att bli en av den nya postjugoslaviska generationens främsta och mest uppskattade poeter. Utöver sin självklara position i hemlandet har hans lyrik utgetts i översättning i ett flertal länder; hans femte bok, ”Tingens bok”, blir nu hans första i svensk tolkning.

Och så här ser hans ansikte ut:

Steger

Jag tar ut dikten ”Stenen” för att jag känner ett slags samhörighet med den:

Stenen

Ingen hör vad stenen rymmer inom sig.
Det okända, det tillhör bara stenen, som en smärta,
Fångad mellan ovanläder och sula på en sko.

Då du tar av den virvlar löven upp i de kala alléerna.
Vad som varit kommer aldrig åter;
Och massor av andra tecken i förruttnelsen.
Lukten av närbelägna läkarmottagningar. Tyst går du vidare.

Ingen hör det du bär inom dig.
Du är din stens enda invånare.
Du har just kastat bort den.

Längre fram någon gång tänkte jag att vi skulle kunna läsa dikten ”Knutar” tillsammans här. För den här gången ger jag er bara den här raden: ”Var tålmodig med dina knutar.”

Intermezzo – igår vid Norskens brygga

Det här var nog sommarens sista bad för Londi och mig, ja i alla fall för mig. Jag blev kall om händerna när jag simmade och det är väl ett tecken på att det kan få räcka.

Duggregnet fyllde luften och mörka moln berättade att andra och större regn var på väg.

bryggan, moln

För en labrador är det här med regnet och kylan naturligtvis inget att prata om, så vi teg båda två. Efter den gemensamma simturen fortsatte vi med lite pinnkast- och hämtning.

Londi

Bryggplankorna blänkte hala och världen var en svit av gråtoner…

bryggplankor

bara vassen gjorde ett litet matt brunaktigt försök att verka gul.

vass