Den här dagen nöjer jag mig med att peka på en text jag alldeles nyss skrivit för Salongen om Olga Tokarczuks ”Gammeltida och andra tider” sedd genom eller bredvid ”Daghus, natthus”. Under bilden följer ett litet utdrag ur den texten:
”Daghus, natthus” är för mig inte minst en roman om tid och rum, där rummet bildar ett slags nav som berättelsen och de olika tiderna rör sig kring. ”Gammeltida och andra tider” är en roman om en plats i tiden, en liten polsk by som heter Gammeltida. I vart vädersteck finns en ärkeängel som vakar över byn. Varje kapitel i boken bär ledet ”tid” i sitt namn – ”Axas tid”, ”Misias tid”, ”Izydors tid” för att nämna några av dem. De här tiderna utgör berättelsens strängar – eller om man vill, perukmakerskans hårmaterial. Byn Gammeltida är romanens rum eller med en lite djärvare bild dess huvudsvål som tidssträngarna ringar sig ut ur som hårstrån.
En fascinerande gestalt i ”Gammeltida” är Axa. Hon har på personplanet ingen motsvarighet i ”Daghus, natthus”, men möjligen kan man säga att hon någonstans står i förbindelse med denna roman på idéplanet. Axa är kvinnan utanför samhällets och civilisationens strukturer, hon kommer från ingenstans, har ingen familj, hon gifter sig inte, hon underkastar sig inte någon man. Hon är kvinnan som männen i byn mot sin vilja dras till och i hemlighet går till.
Axa var stor och grann. Hon hade ljust hår och ljus hy som solen inte rådde på. Hon såg alltid folk rakt i synen i sin fräckhet, till och med kyrkoherden. Ögonen hennes var gröna och ett av dem vindade lite åt sidan. Karlarna som tog med Axa ut i buskarna kände sig alltid lite illa till mods efteråt. De knäppte igen byxorna och återvände till krogvärmen röda i synen. Axa ville aldrig lägga sig ned som Herren befallt.
-Varför ska jag ligga under dig, sade hon, jag är din jämlike.
Hon föredrog att luta sig mot ett träd eller krogens trävägg och slängde upp kjolen på ryggen. Då sken hennes ändalykt som en måne i mörkret.
