Aleksander Wat: En getdikt

Att jag har ett speciellt förhållande till karpar tror jag att en del uppmärksamma pausträdsläsare känner till. Men vet ni också att jag älskar getter – ”verkligt mod är lika omodernt som getter och åsnor” – att jag ”ständigt” letar efter dikter som berättar om getter? Idag har jag hittat en ny getdikt, som snabbt klistrat in sig i mitt medvetande – ”ärliga komiska illaluktande getter som letar efter hälsoörter”. Det är den polske poeten Aleksander Wat som har skrivit den.

Till en romare, en vän

Allt som ligger i spillror
blir till känsla hos mig:
ruinerna av mitt Warszawa
ruinerna av ditt Rom.

*I april fyrtiosex
såg jag två gamla getter
som letade sällsynta örter
i det forna Café Albrecht
(nu övervuxet av nässlor,
tistlar, kardborrar, ranunklar).
Deras barfota herdinna
i den gravlika tystnaden

• ett skrikande barn – under en bombastisk pelare som en gång
  bar upp fjärde våningen till Kreditinstitutets byggnad – det som en
  gång hade varit ett tjusigt ornament var i dag förvandlat till en
  trasslig spillra lämnad åt sitt öde
  på resterna av en förkolnad vägg.*

Bland ruinerna på Aventino
mötte jag två kringströvande getter,
och en barfota herdinna
som stirrade på vittrande fresker.

Ty efter människans ära,
efter hennes bedrifter och nederlag,
kommer getter. Ärliga
komiska illaluktande getter
som letar efter hälsoörter,
efter jordisk näring och föda
mitt bland ärans spillror.