Det här var nog sommarens sista bad för Londi och mig, ja i alla fall för mig. Jag blev kall om händerna när jag simmade och det är väl ett tecken på att det kan få räcka.
Duggregnet fyllde luften och mörka moln berättade att andra och större regn var på väg.
För en labrador är det här med regnet och kylan naturligtvis inget att prata om, så vi teg båda två. Efter den gemensamma simturen fortsatte vi med lite pinnkast- och hämtning.
Bryggplankorna blänkte hala och världen var en svit av gråtoner…
bara vassen gjorde ett litet matt brunaktigt försök att verka gul.
